Fan fan fan fan fan fan fan

Ännu en sådan där natt då man inte kan sova. Har ägnat natten åt att skriva lite, men också att försöka se på film.

Sedan nu för en stund sen kom saknaden över mig igen, och nu finns den här i mig och den skriker. Fan vad jag saknar dig Daniel.
8 månader har gått och jag vill fortfarande du ska ringa. Jag vill vi ska prata, och jag vill igen få känna känslan att någon där ute betyder jag något för.
Inte så att jag inte tror att jag betyder något för någon annan, men vår kontakt var så speciell. Vi var så förbannat ensamma du och jag, men vi var det inte tillsammans.

Ibland tror jag att det bästa kanske är att jag plockar ner bilderna på dig. Att jag inte påminner mig om dig, men är så man ska göra? Blir saknaden mindre då? Blir längtan efter dig mindre då. För jag kommer ju vara lika ensam då, eller hur?

Jag kommer aldrig glömma den där underbara glädjen när du skrev första SMSet och man kände att, ”Honom kommer jag prata med framöver”. Eller när du ringde första gången enbart för att säga godnatt. Det var en sådan enormt rolig och en sådan underbar glädje i en att känna att man betydde något. Dessutom var du en person som verkligen fick mig att leva upp, att vara stolt över vad jag var och är. Du fick mig att känna mig stark, och tillsammans byggde vi förtroende för oss själva. Så mycket du hann göra under den korta tiden Daniel, och sedan lämnade du mig bara så här.

Jag är så jävla trött på att känna hur nära vi var. Jag är så jävla trött på att ha varit så nära att bli din familj, och jag är så jävla trött på att samtidigt känna att vi inte riktigt nådde målet på grund av de där jävla idioterna på psyk. Samtidigt bär jag på en känsla i kroppen som jag inte vet hur jag ska beskriva. I 8 månader har jag burit på den, men vet fortfarande inte hur jag ska få den ur systemet. Det är något som skriker i mig, men jag vet inte hur jag ska förklara.
Just nu i detta ögonblick ångrar jag att jag anmälde psyk. Varför gjorde jag det? Den ende som verkar bry sig är din syster. Ingen annan verkar ha ork att engagera sig förutom några extremt få lätträknade vänner till dig. Kanske skulle jag gjort likadant, så kanske min egen sorg kommit längre. Kanske skulle jag bara skitit i allt. Fan, jag ångrar allt nu. Jag ångrar att jag ens gick in på sajten vi träffades på. Jag ångrar att jag sade hej till dig. Jag ångrar att jag fortsatte prata. Jag ångrar att jag bjöd ner dig i juni. Jag ångrar att jag sade ja när du friade, och jag ångrar att vi köpte ringarna ihop. Jag ångrar att vi planerade det där jävla bröllopet och jag ångrar att….. ja jag ångrar allt allt allt allt allt allt allt.
Då hade jag inte mått som jag gjorde nu. Då hade jag inte saknat dig så jävla mycket. Då hade inte mina tårar runnit i floder de här månaderna. Då hade jag inte haft sömnbesvär, och då hade jag heller aldrig behövt ha denna jävla nattångest. Då hade denna jävla sida inte funnits och då hade allt varit bra.
Varför skulle vi mötts för? Den korta tiden ihop har ju lett för fan till månader av ren jävla plåga. En plåga jag gärna sluppit. Jag får ju fan inte ens någon respekt för det vi hade. Ingen jävel knappt bryr ju sig. Ingen tar mig ändå på allvar. Ditt ex sedan 1 1/2 år tillbaka, han är ”Daniels kille som han var ihop med”. Jag, vad är jag? Inte ett jävla fucking skit. Ingen jävel bryr sig eller visar mig någon som helst respekt för något alls. Inte en har tänkt, ”undra hur de känns de där med att Daniel dog samma dag de skulle gift sig på”.
Äh skitsamma, jag lägger ner allt. Jag skiter i psyk, de gjorde säkert va de kunde. Sen är de skitsamma med resten liksom.

Så känns det ibland, så känns det nu. Ånger, ilska, förtvivlan och allt.
Så kommer nästa känsla, och nästa minne.
När vi kysstes första gången.
När jag fick första kramen där vi var som två pinnar, och sedan hur kramarna blev allt varmare.
När du ringde första gången för du ville höra min röst sade du.
När du sade ”Jag älskar dig Walle” första gången.
Första gången vi ….
Första gången vi handlade mat ihop.
Första gången vi gick bredvid varandra.
Första gången vi gick hand i hand i stan.
Första gången när…ja…för precis allt.

Då försvinner ilskan och saknaden är kvar.
Då blir jag påmind om varför jag gjorde allt det där som jag nyss ångrade.
Då blir jag påmind om vad du betydde, betyder och vad allt betyder.
För kärleken till dig, den vinner.
Då är jag samtidigt tacksam för tiden vi fick, och tiden vi gav till varandra.
Går och lägger mig nu, lägger mig och älskar dig.
För alltid, in i evigheten

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *