En sån där natt

903407_10151430646603871_1093963053_oNu sitter jag igen med tårar, massor med tårar.
Igen kommer känslan tillbaka som jag hade i somras, och under hösten. Den känsla som sedan byttes ut mot sorg och förtvivlan.
Den där känslan som sedan aldrig riktigt försvann och där jag och några få andra tvingades se på när du sakta gled ifrån oss.
Jag vet inte varför men jag satte mig och läste lite om hur resan från starten av psyk var, och detta skrev jag på eftermiddagen den 6 juli, samma dag du lade in dig.

Daniel ringde innan och lät lite piggare nu. Han verkade samtidigt undra om detta var rätt, men jag sade till honom att även om det inte blir så många dagar på psyk så har han visat sig själv att han nu vill förändra sitt liv och att alla små steg är steg i rätt riktning, men också att det måste få ta tid.

Då var jag så glad för din skull att du valt detta. Att du minsann vågade ta steget att förändra ditt liv.
Exakt 1 månad senare skriver jag….

Det är ingen psykvistelse han är på, det är ett läger där han går omkring och får starkare och starkare mediciner hela tiden utan att ett enda jävla dugg mer sker.

och sedan hittade jag detta skrivet samma dag….

För de är rena vanvården som han utsätts för anser jag. Han har inte ens fått erbjudande om kurser i ADHD, något som självklart borde ha getts för flera år sen. Hans andra problem bottnar säkert också i hans ADHD då var och varannan ADHD människa självmedicinerar och tar tabletter lite som de vill. Fan det står till och med på hans sjukintyg att det bland annat är på grund av hans ADHD som han är sjukskriven.  Det är helt jävla otroligt att psyk i Umeå inte låtit mobila teamet eller någon annan ta över hans doseringar. Jag har en sån jävla lust att anmäla varenda käft på det sjukhuset kan jag säga.

Allt det där gjorde mig arg, så arg. För känslan av vanmakt kom över mig igen. Känslan att sitta där och se på och ingenting kunna göra.
Förstår du hur engagerad jag var i dig Daniel? Förstår du hur mycket, hur ofta och hur tätt oron kom över mig när jag märkte hur allt var? Ja, jag tror du förstod det. Kanske var det därför du så ofta sade att ”Jag är inte värd dig”, men vad jag önskar att någon kunde ha lärt dig i ditt liv att kärlek också inkluderar att ta hand om varandra när livet är svårt. Det är ju det som är kärlek liksom. Du behövde inte känna dig mindre värd bara för att folk brydde sig. Man bryr ju sig om dom man älskar.

dannecollageIbland kommer också den där andra känslan över mig, den som säger att jag inte gjorde tillräckligt. Att jag kunde gjort mer, kunde funnits mer, kunde varit överallt mer.
Gud sista veckan så försökte jag tvinga mig att inte bry mig, och hur bra gick det? Hur bra gick det får någon av oss? Vi satt på var sin plats och grät över den andre, och hela tiden kollade vi vad som hände den andre. Patetiskt nästan men sant och när vi/du/jag väl bestämde oss för att nej detta funkar inte ja då tas du ifrån oss. Allt är bara så jävla fel fel fel fel fel fel fel fel.
Kunde jag gjort mer Daniel? Var det något jag missade? Kände du ens att jag fanns där? Ibland känns allt bara kaotiskt i skallen på mig. Som att jag bara försöker så här efteråt göra min betydelse större än den var. Kanske var det idiotiskt att göra anmälan också. Kanske är allt bara idiotiskt. Kanske ska jag bara glömma?
Gud de bara snurrar i skallen på mig och natten är redan för mycket.
Kanske ska lägga mig istället för att sitta här. Sova lär jag inte göra men jag kan ju vila kroppen i alla fall. Orkar ändå inte tänka mer, orkar inte fundera mer.
Orkar inte mer

 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *