Vill så gärna hålla om dig

dannecollageSitter här och det är sent. Kan som vanligt inte somna. Är helt slut. De senaste veckorna har varit så fruktansvärda, och så mycket skit har hänt Daniel. Jag vet inte hur mycket kraft jag har kvar längre. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Fast säga att man inte vill leva längre är ingen idé för då får man höra att det vill man visst och livet har sååååå mycket att erbjuda.

Idag postade jag ännu ett brev till Socialstyrelsen. Ännu en gång fick jag skriva ett yttrande. Ännu en gång får jag försöka bevisa att dom gjorde fel. Ännu en gång tvingas jag stänga av alla mänskliga känslor och istället skriva om dig som en händelse. Än en gång tvingas jag konstatera att människor gömmer sig och vägrar erkänna att de gjorde fel.
Jag vill så gärna höra det Daniel. Jag vill så gärna höra att dom säger dom orden: Vi gjorde fel. För jag vet inte hur mycket mer jag orkar slåss. Jag har levt med det här sedan den 6 november nu. Det var då jag skickade in anmälan om ”fel i vården”.
Sedan dess har jag läst, läst och läst, och mycket av det jag läst ska man kanske inte läsa när det gäller ens pojkvän. En del saker har varit ohyggliga att ha tagit del av. Dessa saker kommer jag få bära med mig tills den dagen vi ses igen.
Samtidigt har det varit nyttigt för jag ville veta, och ju mer jag fått veta desto mer har jag förstått. Så jag ångrar det inte för om jag inte hade gjort det hade frågorna förföljt mig i all evighet.
Men så kommer tiden efter varje skrivet yttrande. Tiden då hjärnan påminner om vem man skrivit om. Då brakar jag ihop. Då påminns jag om att det är ju min Daniel detta handlar om. Den Daniel jag älskade och älskar. Den Daniel som gjorde att jag började leva igen. Då kommer bilden av dig fram istället, och bort försvinner den kalla och ”professionella” bild som jag tvingas ha i mina yttranden. Då kommer den mannen fram som jag älskade. Den man som betydde så mycket för mig så att jag faktiskt gjorde en anmälan. Den man som jag så nära följde i hans kamp om att få ett annat liv.
Då, när jag sitter vid datorn som nu, så lyfter jag på huvudet och ser på dig. Du hänger här framför mig, och på bilden skrattar du. Jag börjar oftast gråta då, som nu inatt.
För inatt är det svårt. Inatt vill jag krama dig.

Tänk så blyga vi var för varandra första gången vi sov tillsammans. Jag skulle inte ens sova där bredvid dig, men vi somnade ihop i alla fall. Istället för en kram så blev det en liten patetisk klapp bara. Sedan somnade vi med ryggen emot varann. Andra natten kramade vi om varann och vaknade på samma kudde. Du med dina armar omkring mig då.
Nu vill jag bara hålla om dig. Nu vill jag känna din lukt, jag vill känna dig, och jag vill viska att jag älskar dig.
Blir jag någonsin hel igen? Kommer jag någonsin komma över dig? Kommer jag någonsin kunna älska igen? Jag trodde innan du kom in i mitt liv att jag tappat den förmågan, men så stod du där en dag och mitt hjärta började brinna igen och det hjärtat började brinna för dig så enormt.

Älskar dig Daniel.  Älskar dig min tuss. Älskar att jag fick prata med dig. Älskar att jag fick krama dig. Älskar att jag fick kyssa dig. Älskar att jag fick älska med dig.
Men mest älskar jag att jag fick ha dig i mitt liv.
Med dig började jag leva, men när du dog så dog också jag.
Kvar är bara skalet av mig, och det skalet blir allt tunnare.
Snart blåser jag bort…
som aska

 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *