Sju månader

mycollage (2)Det är svårt att beskriva dessa sju månader Daniel, men om tar alla jävliga tankar som finns och till dom blandar du ner alla sorgsna tankar som finns så har du en idé om hur det har känts.

Hur kan man sakna någon så mycket? Hur kan jag sakna dig så mycket?
Vet du vad jag kommit på denna resa jag gjort sedan den 12 september? Jag har kommit på det faktum att du förändrade hela mig.
Tänk så jag slogs med alla frågor från början. Tänk så mycket jag funderat och tänkt och funderat igen. Nu är dom frågorna borta. Nu är saknaden kvar. Nu är minnena kvar. Nu är minnet av när du ringde första gången något som finns så nära mitt hjärta. Nu är den där onsdagen då vi skulle ta en snabb cigg 23:30 och lade på 4 timmar senare där och värmer mig. Nu är fredagen då vi pratade i 15 timmar med varandra minnen som gör att jag minns dig och saknar dig så förbannat.
Nätterna utan dig är fortfarande så svåra. Nätterna där vi skypade eller ringde. För vi sade alltid godnatt. Även när du var på psyket så ringde du när du lagt dig. Ibland viskade du för att den du delade rum med inte skulle bli väckt, men godnatt sade vi alltid. Du berättade om dagen, om kvällen, om natten och om det jobbiga, och det blandade vi med det som var bra.
Jag saknar dig här nere i Göteborg Daniel.
Redan när du fanns här gick vi från kort tid ihop till evig tid tillsammans. Det känts som att du alltid funnits i mitt liv, och idag vet jag varför det är så.
För du var den jag letade efter. Du var den människa som jag aldrig trodde jag skulle möta, men som jag mötte när jag träffade dig. Efter det förändrades hela jag, och när du försvann tog du mig med mig. Så är det bara.

Ja dessa sju månader har varit de svåraste månaderna i mitt liv. För jag fick från början inte ens sörja dig ifred. Det vi hade togs ifrån mig, och då mitt i kaoset tog jag så jävla illa vid mig av det. Det var det svåraste, men jag klarade det också. Idag har jag lämnat det där för jag vet saker dom inte vet, och en dag kommer jag berätta det men i en annan form.
Mitt i all kaos och smärta ville jag slåss för dig, och det vill jag än. Det är jag stolt för att jag gjort och vill. Det är jag och ingen annan som vågat sätta ner foten och säga till Norrlands Universitetssjukhus att dom suger. Lilla jag slåss mot den mäktiga vårdmaskinen, och jag kommer som du vet inte ge mig för jag känner att vi gör detta ihop du och jag. För slåss ville du också. Det är det som gör mig mest arg i allt detta. Att du själv visste att vården du fick var fullständigt åt helvete, men saker fick dig i sitt grepp. Saker du inte orkade stå emot. Hade du fått rätt hjälp så hade du klarat det. Det gör mig rosenrasande.

Jag tror inte jag riktigt kommit till punkten då jag helt och hållet insett att du är borta Daniel. Fortfarande kan jag komma på mig att prata om dig som att du finns kvar här, och att du ringer när som helst. Fortfarande kan jag tänka på dig som levande.
Framförallt kan jag inte tänka mig ett liv än utan dig. För den tiden vi fick sköt undan all annan tid, och tid utan dig var och är fortfarande liksom otänkbar  Därför kanske det är svårt att än inse fakta. Men som ”Sol” sade redan i höstas. ”Du sörjer honom både för det ni hade och det ni skulle få”, och så är det ju. Vi visade så starkt bägge två den sista veckan hur vi behövde varandra i våra liv. I dom över 300 sidor av papper som jag skrapat ihop under denna ”utredning” så märker man det så tydligt, och ser jag vad jag själv skrev och sade då så var det samma för mig. Vi klarade oss inte utan varandra, så är det bara.

Vi fick inget liv tillsammans Daniel, men ändå så fick vi det. För i mitt hjärta kommer du alltid att finnas kvar. I min själ finns du och där lever du. I mina minnen ler jag när du ler, och ibland blundar jag och önskar att du var bredvid mig så jag fick hålla om dig igen.
Ibland sitter jag i mitt kök och tänker mig att du sitter där mitt emot mig och ser på mig.
Så fungerar minnena, och kanske är det så sorgen fungerar.

Fast mest gör det ont, som nu. Nu när tårarna rinner igen när jag tänker på dig. Nu när minnen av den fruktansvärda onsdagen den 12 september kommer över mig. Nu när känslan som jag hade på din begravning gör sig påmind. Nu när jag ingenting annat vill än att du ska komma tillbaka.
Nu när jag vill att detta bara ska vara en mardröm som snart är över, och när jag öppnar ögonen ska du finns bredvid mig.

Jag älskar dig Daniel. Jag älskar dig något så oerhört mycket. Jag saknar dig så enormt. Jag blev så vilsen utan dig, och jag blev så sorgsen utan dig, men en sak vet jag.
Tiden med dig fick mig att leva. Dör jag idag så dör jag i alla fall efter att ha fått känna kärlek. För dö kommer jag göra snart men nu vet jag att jag i alla fall kan dö och ha fått känna äkta kärlek.

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine


6 månader utan dig by prideguy

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *