Fan fan fan

lonelinessInatt var det jobbigt.
Jag vet inte riktigt vad som hände men jag tror inte jag gråtit så sedan jag kom till hotellrummet den 13 september.

Allt kom över mig på en gång bara. Jag grät för dig. Jag grät för att du var borta. Jag grät för att jag saknade dig. Jag grät för ditt öde. Jag grät för vårt öde. Jag grät för allt och allting.
Jag bara satte mig ner på golvet och snyftade i vardagsrummet och satt så och nästan skrek ut.

Samtidigt i tårarna fanns ilskan. Där fanns känslan av hur jag blivit behandlad.
Ignoransen, blickarna, kommentarerna och idiotin.
Där fanns ilskan över hur du blev behandlad och blir än idag. Där fanns ilskan över hur sjukvården behandlade dig, och behandlar dig än idag. Hur dom nu försöker rita om verkligheten och dig.

Det var som om allt bara släppte och kanske var det nyttigt att det hände. För mitt i anmälningar och allt finns ju faktiskt mitt privata jag. Den som faktiskt tyckte om dig. Den som älskade Daniel. Han som faktiskt försökte vara din vän och som 4 veckor efter den 12 september skrev brev till polisen för då hade han läst din rättsmedicinska utredning.

Ibland önskar jag att jag inte hade anmält dom Daniel. Ibland önskar jag att jag inte gjort något alls. Ibland önskar jag att bara kunde tagit min sorg och gått vidare med den. Kanske har jag utsatt mig för alldeles för mycket påfrestningar av det här. Ingen visar ju något intresse i alla fall, ingen utom din syster och några få andra av dina vänner från förr. Sorgen är för svår får jag veta och om det säger jag inget. Så är det säkert, och det är fullt förståeligt. Jag anmälde för att jag inte vill att andra ska drabbas av samma öde som du, men varför ska jag egentligen bry mig om det? Varför ska jag vara den ende som orkar bry mig? Det rätta här verkar ju ändå vara att bara strunta i felaktigheterna och gå vidare. Sörja dig som att du istället ramlat ner för en trappa och skita i att 2 månader på NUS gjorde dig till ett komplett vrak.
Det är ju uppenbart så att det är ok att skriva ut mediciner som kan döda en häst. Det är ju uppenbart så att det normala är att sitta på ”Båten” och dela Sobril med varandra. Det är ju ok att snika till sig lite sex samtidigt som en person har ångest, för sex är ju det som binder människan samman…. eller?…..
Det är ju ok att dela ut morfinpreparat till någon som redan är hög. Det är ju OK att knarka ihop med minderåriga. Det är ju ok att hela jävla samhället behandlar en som en klippdocka.
Det är ju det beteendet som är ok menar jag. Det normala här är ju att att skriva till folk och berätta om ens penis två dagar efter att du dött i brist på andra kärleksyttringar, etc etc etc etc etc etc.
Det är ju det som är det normala för dom som gjort det håller ju ihop. Dom vet ju allt. Synd att dom inte visste att du var på väg att dö också. Eller vänta, det gjorde dom ju…

Jo han hade sagt efter att han träffat Daniel  att ”Daniel är fan på väg riktigt ner i skiten”

Jag vet ibland inte vet vem fan jag sörjer emellanåt. Jag vet inte vad vi hade. Vad vi skulle fått, och vad som egentligen fanns. Kanske är jag bara löjlig. Kanske har ”gänget” rätt. Kanske skulle jag bara skita i allt, plocka ner den här sidan, ta ner tavlan på väggen, riva alla papper och bara sen se framåt och samtidigt se vår tid som något som egentligen inte fanns. Kanske är det så jag skulle göra. Du och jag var några som pratade med varann och sen dog du, and that’s it.

Men då kommer den andra sidan fram.
Då kommer berättelserna om hur du den 10 september suttit och pratat och sen Pippidockan. Då kommer dina äldre vänner fram och får mig att inse vad vi hade. Då kommer den andra sidan fram och ställer sig på tvären mot allt det jag tvivlar på. Då kommer din blogg fram, det du skrev, gjorde och sade. Då kommer journalerna fram….

Fan för allt Daniel. Fan för att du försvann. Fan för sjukvården. Fan för hela jävla fucking Umeå. Fy fan för alla små äckliga jävla bögsvin som utnyttjat dig.  Fan för hela jävla skiten. Fan att jag inte en gång för alla tar mig mod och skriver här vad jag egentligen vet och känner. Fan att jag inte berättar om allt jag gjort efter din död. Fan att jag inte bara är lite lite starkare. Fan för hela jävla skiten.

FAN FAN FAN!

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *