Natt med ångest

f221875112Klockan är halv fyra när jag börjar skriva detta. Har suttit och sett om någon är vaken för jag vill så gärna ringa någon. Jag vill så gärna ha någon som kan lyssna på den jävla ångest och sorg jag känner just nu.

Jag satt idag och lyckades rädda en del kort som försvann förut. Bland annat en hel drös kort på dig. Kort tagna i juni, augusti och september. Kortet här togs vid midnatt den 11-12 augusti. Kommer du ihåg den natten Daniel?
Du var helt slut där när jag snabbt slet fram kameran och tog kort på dig. Du hade hoppat, sprungit, dansat, kramats, pussats och dessutom tatt dig en svängom med Zuzzi som inte alls uppskattade dansen. Du var genomsvett och du hade lyft telefonen för du skulle SMS’a Savannah. Själv hade jag precis innan meddelat Jennie att hon skulle bli min svägerska. Den 11 augusti var det, en dag som känns som igår men som samtidigt känns som ett annat liv.

När jag såg korten idag blev jag först så glad att jag fått tillbaka dom, men sedan kom 580061_10151031943843871_1404893834_nsorgen. Du är så glad på bilden och jag var så glad. Våra San Fransiscos smakade extra gott och allt var bara så toppen. Hela dagen hade varit så underbar. Vi hade varit i
Trädgårdsföreningen och tagit bilden där du sitter på stenen. Vi hade käkat middag ute och sedan hade vi åkt hem. Det var på alla sätt en sådan underbar dag och jag var så lycklig för att du var här nere. Jag var så lycklig för att du var i mitt liv, och jag var så lycklig för att jag skulle få en svägerska som var syster till världens goaste, mysigaste, vackraste, underbaraste kille/man. Ja, jag var lycklig då, och jag vet att du var lycklig då. Det var ju också då du fick den märkliga idén att du skulle lära dig tala danska plötsligt.

Natten mellan den 11 och 12 augusti, en månad innan…..

Nej, jag vill inte det här nu Daniel. Jag är så jävla trött på att sörja. Jag är så jävla trött på att sakna dig och jag är så jävla trött på att hela tiden komma tillbaka till denna förbannade självanklagelse om att jag inte gjorde tillräckligt. Den äter upp mig Daniel. Jag är på väg att dö känns det som. Jag är på väg att tyna bort i ett liv där jag inte ser någon ljusning, någon framtid eller någon sans och balans.
En del dagar är ok, andra är fruktansvärda. Denna natt är mer fruktansvärd än på länge. Jag har legat och gråtit så jag har ont i ögonen. Jag har ont i kroppen och jag har ont i själen. Jag minns vad vi sade den där natten den 11 augusti och jag minns vad som hände. Jag minns varenda stavelse, vartenda ord och varenda känsla. Minnena vill jag ju ha men de är samtidigt så jävla smärtsamma, och ibland känner jag att jag inte har någon att dela de minnena med eller smärtan. Den ende jag vill dela dom med är dig, men du är ju för fan inte här mer. Du är ju borta! Jag vill inte det! Hör du det! Jag vill inte det!
Jag vill skrika som ett barn som blir argt. Jag vill slänga något i väggen och protestera, och jag vill krypa ihop hos någon som bara kan stryka mig i håret tills allt det onda försvinner.

Jag vill inte vara stark mer. Jag vill inte vara den som slåss för dig. Jag är ju för fan svagast av alla! Jag är ju knäckt! Jag är ju för fan den som istället för att stå på Bee den 12 september och säga ”Ja” till dig nu fått läsa om din död! Förstår du hur det känns Daniel? Förstår du hur det känns att du försvann ifrån mig DEN dagen?!!!
Jag vill inte mer nu! Jag vill inte veta hur du dog, eller hur du mådde. Jag vill inte veta vad psyk gjorde och inte gjorde. Jag vill göra som alla andra, bara sörja. Jag vill inte vara den Walle som minsann ska visa att du ska få din upprättelse, för jag vill ju knappt acceptera att du är död! Jag vill inte vara den fucking jävla starka Walle för jag är inte stark. Jag är svag, utstött och dömd till ett liv utan dig.
large_i-ensamhet-3562Ibland önskar jag att jag fick komma till dig. Att jag bara fick somna in och inte vakna mer, men jag tror ju inte på livet efter detta. Så dör jag kommer jag vara lika jävla ensam då, men jag lider Daniel och just nu mer än på flera månader.

Jag älskade dig så enormt, och aldrig i mitt liv har jag lärt mig älska en människa så snabbt och så ömt. Förstår du hur jag mådde vid begravningen? Förstår du hur jag mått över att jag aldrig ens fått ha vår tid för oss själva? Förstår du hur jag känt mig, hur vilsen jag varit och hur ensamheten gjort ännu mera ont? Förstår du hur jävla fucking helvetes hormycket jag bara vill blunda och när jag öppnar ögonen igen så ska du stå här.

”Jag behöver inga piller när jag sover bredvid dig Walle”
Dom orden sade du den 2 september. Jag var så lycklig då. Jag var så jävla lycklig då. Jag var så jävla lycklig över att du bestämt dig för att du skulle försöka.
Varför försökte du inte! Varför gav du dig inte en chans?! Skit i mig men du skulle levt för fan! Du hade ju allt att vinna. Du hade ju hela jävla livet framför dig!

Nu har jag inget kvar förutom några kort. Några kort som är du och jag, andra som är du men alla korten visar den Daniel jag älskade.
Hör du det Daniel! Jag älskade dig! Jag älskar dig än, och jag är så jävla trött på att må så här. Kom tillbaka! Snälla underbara söta Daniel!
Snälla Tussen min….

Kom tillbaka!

Bookmark the permalink.

One Response to Natt med ångest

  1. Monica says:

    Du skriver så oerhört fint om Daniel.
    Så vackert och sorgset att jag skulle vilja ge dig en stor kram för att trösta, för att lindra din sorg och längtan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *