4 månader

roseSå har det gått 4 månader nu då.
För varje månad tror man att det kommer kännas lättare, men det gör det inte när väl dagen kommer. Just nu spelas allt upp i huvudet igen. Oron innan, beskedet, chocken, tårarna, sorgen, ilskan, vreden, gråten och så vidare.
Allt kommer i repris och man svimmar nästan i känslan man bär inom sig men det är väl bara att stå ut. Jag har ju direkt inget annat val.

Ibland önskar jag att jag kunde få dela den här känslan med någon. Få chansen att krypa upp hos någon, ha någon som tröstar mig, klappar mig och bara får mig att känna mig omhändertagen en stund, men någon sådan finns inte. Jag har några, väldigt få, som jag kan prata med men jag skulle behöva ha någon här. Någon där jag kan vara liten inför, svag inför och ledsen inför.

Jag saknar dig Daniel. Jag saknar dig så oerhört. Fortfarande kommer saknaden mot mig som en chock varenda gång, och den slår i magen på mig och den gör så jävla ont.
Förstår du hur mycket våra samtal betydde för mig? Förstår du hur meningslöst allt känns ibland när jag inte längre kan sitta i min soffa med dig framför mig? Förstår du hur mycket jag ändå trodde på dig, på framtiden, på flytten, på din tid här i Göteborg och på oss? Jag tror än idag på att det skulle kunnat fungera. Jag tror än idag på att du hade kunnat finna en väg som du själv trivdes på. Det hade du ju redan Daniel. Du hade ju redan funnit den vägen, och den drömmen och drömmen var ju inom räckhåll.
Allt förstördes av de jävla tabletterna, och tänk om du bara varit lite mindre stolt! Tänk om du bara för en enda sekund hade kunnat erkänna dina problem för dom där på psyk och för dig själv. Tänk så annorlunda allt varit om du för dom erkänt varför du åkte tillbaka till Umeå. Tänk om dom förstått att deras medicinering gjort till dig något du inte ville vara, men hade blivit.  Då hade du levt idag Daniel. Då hade du levt i Göteborg. Då hade det du drömt om slagit in.

Jag älskade dig Daniel. Jag älskade dig på alla sätt man kan älska en annan människa på. Den kärleken fick knappt börja, men den blev så djup och så intensiv. Den är lika intensiv fortfarande och den brinner än. Den kommer brinna länge, om inte för alltid.

Snälla Daniel, kom tillbaka nu. Jag klarar mig inte utan dig. Jag klarar inte av att känna så här mer Jag klarar inte av ångesten, tårarna och sorgen.
Jag saknar våra stunder ihop något så oerhört, och jag saknar att känna mig älskad.
Ingen annan älskar ju mig, men du gjorde ju det. För dig var jag viktig. För dig var det viktigt att jag fanns. Nu är det ingen som märker om jag försvinner. Nu är det ingen som känner sig halv utan mig och jag blev ju halv när du försvann.

Kom hit nu!
Snälla!

 

 

 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *