Grattis till mig då

kalasIdag fyller jag år Daniel. Det känns inte alls direkt kul om jag ska vara ärlig. Det har det väl egentligen inte gjort på flera år men i år är det så jävla jobbigt bara.

Jag stod under torsdagskvällen och fixade med lite mat för i morgon, och så slog det mig. Att jag inte har någon i mitt liv, igen, och nu tror jag det är för sent.
Gudarna ska veta att du och jag gick igenom himmel och helvete under vår tid, men jag tror och har under resans gång insett allt mer att helvetet vi gick igenom också lade grunden för framtiden. Jag trodde du skulle finnas i den framtiden Daniel. Jag trodde att vi tillsammans skulle möta demoner och annat och tillsammans skulle vi slå ner dom, sparka bort dom, och bygga någonting nytt. Våra sista dagar ihop visade ju det. Hur bra det kunde vara på alla plan.
Så idag när jag stod där med maten insåg jag att min framtid är i ensamhetens tecken, och vet du vad Daniel. Jag tycker inte att jag förtjänar det 🙁

Jag vet att jag int ser bra ut alls, och jag vet att om det kom upp en tävling där man skulle dela upp alla bögar på prispall utefter om dom såg bra ut eller inte, så hade jag kommit sist, men jag måste ju ändå ha någon positiv egenskap. Uppenbart föll ju du för mig, och du stod ju inte direkt utan kavaljerer och beundrare om man så säger, så något bra måste de ju va med mig.
När nerver och dålig självkänsla lagt sig efter den fruktansvärda begravningen så började ju jag inse det, att det faktiskt hade funnits en framtid och den togs ifrån mig, från oss, och från dig.

Nu slog det mig att jag igen någon gång i framtiden måste börja om, och jag orkar inte det. Jag orkar inte med de mörka tankar jag har om mig själv och att igen behöva utsätta mig för risken att förlora någon. För det är ju så mitt liv sett ut. Folk gör inte slut med mig, de dör ju för fan. Jag orkar inte en gång till sitta i en kyrka som någon vän där jag känner att några veckor framåt hade allt varit annorlunda.
Mia avled exakt 2 veckor innan jag och hon skulle gift oss, det är många år sen nu men jag minns det som igår. Du avled den dagen vi bestämt giftemål på. Hon lämnade världen på grund av Cancer, och du på grund av…ja du vet.

Jag kommer inte igen våga utsätta mig för det här. Jag kommer inte ännu en gång våga hoppas på en framtid med någon som sedan dör. Fan, normala människor är i förhållanden och sedan gör folk slut med varandra. Dom dör inte.
Jag vill inte vara ensam. Jag tror mig vara en människa som har en del att ge till de jag älskar, men det är som att högre makter inte vill se mig lycklig.
Så det här kommer bli ännu en sådan där skitdag. En dag då jag mest hoppats på att du skulle vara här. Vi hade inte behövt fira mig egentligen, för ålder är ingenting direkt kul att fira, men vi kunde kanske sett på Riket? Eller vi kunde gått ut och ätit? Eller vi kunde lagar kasslergratäng ihop eller varför inte haft Carola maraton. Vi kunde gjort va sjutton som helst, bara du var här.

Nu ska jag försöka sova lite, om 4 1/2 timme är tanken att jag ska försöka jobba några timmar tills det är dags för läkarbesök. Det är mitt liv det numer. Jobb som jag hatar och läkarbesök. Jag behöver något eller någon att älska i mitt liv, så som jag älskade dig.
Så som jag älskar dig än.
In i evigheten

/Walle

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *