Landningsbanan är lite guppig

roseHej Tussen.

Sitter och korrar och läser, och läser och korrar. Alltså man får väl inte svära i himmelen så läs inte detta brevet högt så Han hör dig men Daniel FAN vad bra vår bok blir. Detta är utan konkurrens det bästa jag skrivit i hela mitt liv. Det kommer bli film av det här! Så bra är det.
Jag tänkte att jag spelar mig själv så kanske Bill Skarsgård kan spela dig? 😛 Eller, Brad Pitt! Ok, du kanske inte var så himla lik Brad Pitt så vi får hålla oss till lilla Bill 😀
Nej men ärligt, detta är faktiskt förbannat bra. Jag är så säker på att du verkligen tyckt om detta. Du hade kunnat stå bakom det, och det är det viktiga för mig. Det handlar ju inte om att hänga ut dig, mig eller någon annan. Det handlar ju i grunden om en relation mellan två personer men också om hur vårt samhälle tar hand om sina invånare, och samhället tog fan inte hand om dig alls om du frågar mig. Det är det jag vill visa, och jag vill visa hur snabbt det kan gå utför när man blundar för hur människor mår. För offret i berättelsen är och var du. Det blir också en berättelse där jag får förklara den kärlek jag kände för dig. För den var en stark kärlek jag kände, en kärlek som visade sig på så många sätt.
Boken har varit nyttig för mig i terapisyfte för jag behövde göra något sånt här. Jag behövde själv gå igenom allt, reda ut tankar och känslor, för så mycket av allt som hänt har jag också fått reda ut själv. Vem skulle jag fråga liksom? Vi levde ju vårt egna liv? Visst kan jag berätta om allt för folk, men vad spelar det för roll liksom. Dom vet ju inte och det är ju inte så konstigt heller. Det valde du också själv.
Du hade många som kände dig, men många kände också en annan Daniel än den jag kände. Eller egentligen stämmer inte det. Mycket av det jag hört om dig före tiden vi träffades är egentligen samma historia, men med annan bakgrund. Det var i ärlighetens namn inte så fruktansvärt svårt att saker om man öppnat ögonen.

Men jag är stolt över att jag klarade av att skriva detta, jag behövde det. Vi behövde det.
En del kommer säkert undra, och undrar säkert redan nu, om något speciellt kommer avslöjas. Om det kan jag säga att kapitlet om begravningen kommer nog chocka en del. Den begravningen var det värsta jag gått igenom i mitt liv, på flera sätt och anledningar än en.

Jag saknar dig Daniel, jag saknar dig något så oerhört. Dom senaste dagarna har jag förändrats känner jag. Dagarna är lite enklare nu, men nätterna är fortfarande så jobbiga. Det var ju nätterna som var vi, och det vi gjorde ihop då. Våra samtal, chattar, hur vi sov och allt. Det som blev Walle & Daniel, det saknar jag så mycket än. Ändå börjar jag nog landa lite. Det är fortfarande guppigt, och det skakar ibland men jag börjar kanske landa.
Idag när jag gråter över dig så känns det bra att göra det. Jag gråter idag för det vi hade. Förr grät jag också mycket för jag var så osäker på vad vi egentligen hade. Det är jag inte längre. Jag skiter i vad folk säger, vad folk tror och vad folk gör. Jag vet idag. Jag ville veta sanningen och jag ville veta vad som hänt och det fick jag. Den sanningen gjorde så ont att läsa, för det var att läsa om dina problem och din ångest, men jag fick också lära mig om oss och jag behövde det, och vet du en sak Daniel. Jag har aldrig riktigt tackat dig. Jag har aldrig tackat dig för det enorma förtroende du gav mig där i slutet på våren. Jag har aldrig tackat dig för att jag fick komma dig så nära, så enormt nära, kanske närmare än någon annan fick. Jag fick en del av dig som inte så många andra fått, och den äran är jag tacksam över. Jag vet hur ofta du trodde att du bara var till problem. Jag hoppas att du i din himmel nu ser hur jag mått och hur jag saknar dig. Det hade jag inte gjort om det var som du trodde.

Ju mer jag försökte ta reda på, desto mer bekräftelse fick jag. Den där natten den 12 september klockan 4:09, då vet vi vad du gjorde men jag vet också vad du gjorde efter midnatt den 10 september, eller hela dagen den 9 september, eller den 8 september, eller… och så vidare… och när jag skriver detta finns din Pippidocka här bredvid mig. Den kommer följa mig tills jag själv en dag dör.

Det är dags för mig att ta farväl Daniel. Jag har nog inte riktigt gjort det, mest för att jag inte velat men också för att jag inte kanske förstått. Jag vill fortfarande inte ta farväl av dig, det kommer jag aldrig vilja, men du är död Daniel.
Du är död Daniel, och jag måste börja inse de.

Jag har nog kommit in i nästa fas i min sorg nu. Jag kommer sörja dig länge till och jag måste på något sätt få möjligheten att få besöka din grav. Jag måste få göra det där avslutet jag aldrig fick göra riktigt den 5 oktober, men ändå har jag så sakta börjat inse att du inte finns mer. Tro inte att det är med lätthet. Du skulle se mig när dessa ord skrivs, men någonstans börjar min hjärna inse att jag aldrig mer kommer få se dig Daniel.
Därför känner jag också att min tacksamhet mot dig idag är så mycket större än tidigare. För jag fick vara din vän, din man, din pojkvän, din älskare och din kamrat. Jag fick vara allt det där i en värld där vi tillsammans slogs mot demoner som var oss övermäktiga. Jag önskar ingenting annat än att vi varit starkare, att du varit starkare. Jag önskar ingenting annat än att du skulle klarat detta, men så blev det inte. Jag kommer göra allt jag kan för att du ska få din bekräftelse och din upprättelse. Det är jag skyldig dig, och den ska du ha. Jag gör det inte va tvång, utan jag gör det av kärlek till dig.

Den Daniel jag träffade och kände kommer jag bevara i mitt hjärta, och det är också den Daniel jag vill minnas och tänka på. Någon annan Daniel kände inte jag. Du var min Tuss, min älskade lilla Tussen, det var ju han som var min.
Och vet du Daniel, du var min, och jag var din. Gud vad jag älskade dig, och Gud vad jag älskar dig än.
Jag vill inget annat än att få gå in till min säng nu. Du ska ligga där och jag ska försiktigt krypa ner bakom dig och jag ska lägga armen om dig. Du ska lukta Daniel och jag ska somna med dig bredvid mig, men så kommer det aldrig bli mer.
Jag vill inget annat än att se dig på min skärm, att höra din röst, att läsa dina SMS, men så kommer det aldrig bli mer.
Gud vad jag älskade dig Daniel Johansson, men du finns inte kvar här mer, och sakta börjar jag inse det.

Älskar dig, in i evigheten
/Walle

 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *