Have you lost someone you loved dear?

roseIbland när man minst anar det dyker det upp små änglar. Människor som som förändrar något hos en eller bara gör något som kan bli skillnad på natt och dag. När jag var i London Daniel träffade jag en sådan person.

Det var torsdagen den 13 september, och jag hade landat några timmar tidigare. Jag var fullständigt slut psykiskt och fysiskt. Jag hade dessutom varit vaken hela natten mellan den 12 och den 13. Efter beskedet om dig hade kommit gick jag mest omkring i ett totalt kaos. Alla sade till mig att åka till London i alla fall så jag gjorde det, och det finns egentligen inte mycket som jag ångrar mer än att jag åkte, men men nu var jag där och det var kväll.
Jag satt på teatern och Phantom of the opera spelades framför mig. Det var ungefär mitt i akt 2. Jag hade klarat av det ganska bra fram tills dess. Någonstans var jag tagen av London, staden jag älskar så enormt, men samtidigt hela tiden fanns kaoset runt din död i huvudet på mig.
Så kommer föreställningen fram till Christines stora nummer ”Wishing you were somehow here again”. Christine sjunger den framför graven till sin döda far och sången inleds med orden ”You were once my one companion, You were all that mattered”.
Det räckte för mig för att jag skulle bryta ihop totalt. Alltså de flesta gråter lite när Christine sjunger detta, men jag grät inte lite. Jag storlipade.
Där satt jag, i London, ensam och ingen i hela stan kände mig. Jag hade förlorat dig. Jag var vilsen, ledsen, rädd och panikslagen fullständigt. Så jag grät och grät och grät och tvingade mig själv till att bara låta tårarna falla, för jag ville egentligen också bara skrika min förtvivlan och sorg rakt ut.
Då plötsligt känner jag en hand ta tag i min högerhand. När jag ser ner ser jag en gammal hand hålla i min och när jag vänder mig till höger sitter en gammal dam där. Hon måste ha varit runt 80 år gammal, och hon ler bara tryggt mot mig.

Sedan håller hon min hand under resten av föreställningen. Jag gråter och hon kramar den bara . Hon säger ingenting, men ger mig sådan trygghet.
När Phantom är slut sitter vi kvar lite men när jag ställt mig upp vänder hon sig emot mig och ser på mig och frågar ”Have you lost someone you love dear?”
Tårarna flödar fram igen på mig och jag svarar, ”Yes, I lost someone yesterday”
”Oh I am so sorry dear”, svarar hon och ger mig en kram.
Jag blev så tagen av hennes vänlighet, och jag blev så rörd att denna kvinna orkade bry sig om en hon aldrig sett innan. Så här i efterhand förstår jag hur förstörd jag måste ha varit och hur tydligt hon såg det, men ändå vet jag att väldigt få människor hade gjort den goda gärningen som hon gjorde där.

Den kvinnan är en ängel i mitt liv. Där i gigantiska London hade hon tid för någon som hon aldrig sett innan, och som hon aldrig antagligen kommer se igen. Hennes vänlighet och hennes omtanke fick mig att under en stund känna mig, om inte bättre, så inte så jävla ensam.
Jag tänker ofta på henne, och hennes fantastiska hjärta. Jag skulle vilja träffa henne och bara tacka henne. Tacka henne för att hon finns, och fanns just då. Bara få tala om för henne vilken fantastisk människa hon är.
Hon var verkligen den som The Phantom sjunger om. Hon var min ”Angel of music”

 

Bookmark the permalink.

One Response to Have you lost someone you loved dear?

  1. Pingback: Till Daniel: Mera minnen från London - Till Daniel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *