En vilsen liten hare

022Kommer du ihåg kortet på haren Daniel?

Det var i juli du lade ut det på Instagram. Du hade skrivit texten ”En vilsen liten hare på sjukhusområdet. :/” till det.

Direkt när jag såg kortet kände jag på mig att något var fel, men då jag var upptagen kunde jag inte ringa dig direkt. På kvällen ringde du istället och du var så ledsen.
Du och jag är så lika i vårt sätt att vara ledsna på. Vi kan båda bli nästan hysteriskt känslosamma men ibland blev vi bara så där enormt ledsna och nedstämda, och just den kvällen var du sån.
”Det är Daniel”, snyftade du fram och grät sedan länge innan du berättade om haren. Du hade sett den hoppa omkring bland husen och du tyckte så synd om den. I nästa stund hade du känt dig som den sade du, och du grät för du kände dig så ensam. ”Jag är ju som den”, sade du. Du var så vilsen där du befann dig då och ville bara komma därifrån.
Än en gång pratade du om hur mycket du ville flytta till Göteborg, och än en gång berättade du hur mycket du hatade Umeå. Än en gång kom sorgen att du bara ville därifrån över dig, och jag gjorde vad jag kunde för att försöka stötta dig, lyssna på dig och trösta dig.
Vi pratade en lång stund, och jag försökte förklara att du inte var ensam, och när vi pratat en stund till började vi prata om när du skulle flytta ner. Den längtan gjorde dig alltid lite gladare, och vi pratade om utbildningar, jobb, framtid och hjälpen du skulle skaffa dig här nere. På något sätt lyckades vi alltid se framtiden lite ljusare än den tiden som fanns just då.
Den där haren hade väckt så mycket känslor i dig och jag tyckte så synd om dig för att all sorg du bar, men det var också så svårt när du var så långt ifrån mig. Då ville jag bara ha dig nära mig, och tillsammans skulle vi för en stund kunna glömma all skit som fanns runt om oss.

Du satt nere vid dammen när du ringde och efter en stund blev du på lite bättre humör. Jag minns att du tackade för att jag fanns och det enda jag kände var att jag var lika glad jag.
Vi brukade prata om det där kortet ibland just för hur du kände att den där haren skakat om dig så. Hur du fått ett sådant slag mot magen när du kände dig som den.
För mig blev och är fortfarande också det kortet och den kvällen en av de där minnena jag kommer bära med mig av dig. För du ringde mig då och vi pratade. Kanske ringde du 10 andra också, men det spelar ingen roll. Vårt samtal minns jag och kommer minnas så länge jag lever. Om jag om 10 år ska berätta för någon om dig så är det just betydelsen av sådana samtal som jag kommer minnas, dom och så mycket annat. För när du satt där vid dammen med telefonen vid örat så fanns bara du och jag i en värld som vi inte riktigt förstod oss på.

0223 dagar innan du lämnade oss lade du ut kortet igen, denna gång på Facebook.
Kände du dig sådan igen då Daniel? Var du den ensamma lilla haren som inte visste vilken väg han skulle gå? Hur mådde du den dagen? Eller det vet jag ju.
Vad jag önskar du ringt då. Vad jag önskar att du lyft den jävla telefonen och ringt mig. Då hade jag förklarat att du inte var ensam. Då hade jag förklarat att du var älskad. Då hade jag förklarat att jag med hela mitt hjärta visste om att du hade en framtid, och en framtid du hade älskat. För jag vet att du kunnat finna det. Jag vet att jag fick se din styrka.

Saknar dig just nu så där smärtsamt mycket. Just nu känns allt så där overkligt igen som det känns ibland. Jag ser på kortet på haren och tårarna kommer.
För kanske var du som en liten rädd hare ibland Daniel. Man säger ju ”Feg som en hare”, men det stämmer inte. För du var inte feg Daniel, lika lite feg som haren som vågade sig in på sjukhusområdet.

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

 

 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *