Huset

20121004_144310Kommer aldrig glömma när jag såg det där huset. Jag hade precis varit och hälsat på Savannah på sjukhuset och var på väg in mot stan. Ville stanna till där du bodde och tog en Taxi från NUS. ”Jag ska till något som heter Fiskegränd 6” sade jag, och det tog inte så många minuter innan vi var framme.
Taxichauffören var extremt trevlig och på den korta vägen mellan sjukhuset och ditt hem lyckades han berätta hela Umeås historia. På vägen dit slogs jag av hur fint Umeå var, inte alls den stad du berättat om och som du hatade så. Allt mer gick det upp för mig att hatet du kände satt så djupt i dig efter misslyckade efter misslyckande.

Jag betalade, gick ur bilen och försäkrade honom om att jag kunde ta min väskor själv och sen blev jag stående där när bilen rullade bort. Jag bara såg på huset, ditt hus och ditt hem.
Jag gick runt och såg in där du bott, någon höll på att göra i ordning, och genom köksfönstret såg jag där du brukade sitta när vi pratade. Jag såg din dörr och jag såg märkena efter att någon försökt bryta sig in…

Då bröt jag ihop för då kom alla minnen ikapp mig. 5 juli och den natten slog till i magen på mig igen, och alla gånger jag tänkt på hur ditt hus såg ut. Nu såg jag det. Nu var jag där vi pratat om att jag skulle komma till den 19 september för att hjälpa dig städa ur lägenheten. Istället var det den 4 oktober och i morgon skulle vi begrava dig.

Jag satte mig där på vägkanten mot trottoaren och bara grät. Jag struntade blankt i om någon kom och såg mig, jag ville bara gråta.
”Mitt hem är min död”, exakt dom orden upprepade du för dina läkare. Gång på gång sade du ”Mitt blev är min död” men ingen lyssnade.
Om bara någon tagit dig på allvar då, om bara någon lyssnat när jag ringde upp, om bara någon förstått hur fruktansvärt viktigt det var för dig att få komma bort från Umeå och börja om ditt liv. Om bara någon sett den spiral som började peka neråt i samma stund du lades in. Om bara någon velat se att den vård du fick var den absolut sämsta vård du kunde få med tanke på vem du var.
Misstaget sjukvården gjorde var inte att någon fick en kur antibiotika för lite, det var att du försvann, och det där huset står för så mycket i ditt liv som du hatade.
Jag kommer kanske aldrig se det huset igen. Nu har någon ny flyttat in, någon annan skapar sig ett liv där nu, men samtidigt är huset för alltid förknippat med dig. Där dog du Daniel. I det huset lämnade du oss.

Saknar dig, älskar dig in i evigheten
/Walentine

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *