Ser du mig?

135562151173820Nu börjar det Daniel, mår illa som fan 🙁
Hela dagen har varit skit och jag känner mig helt slut, men sova kan jag inte. Du vet ju hur det var sist. Hade behövt dina små ”Hur mår du” just nu.
Var ute en stund nyss och gick lite. Det blåser och är kallt, riktig Göteborgsvinter är det. Den vinter du skulle fått uppleva om du inte åkt härifrån.

Tänkte på dig när jag gick där ute. Tänkte på om du ser på mig från himmelen.
Du vet ju att jag inte tror på sånt ett dugg, men ändå känns det bra att tänka så.
Inser allt mer hur ensam jag är och hur få personer jag har i mitt liv.
Inte konstigt vi fann varandra, två ensamma själar var vi. Två ensamma själar som inte riktigt passade in, eller som ville passa in.

Den enda i Göteborg som ringer är Jennie. Lustigt egentligen, alla ens äldre vänner här dom har försvunnit. Fast dom brukar inte orka med mig när jag är nere. Jag är ganska van.  En del har också förklarat att jag är välkommen att höra av mig när jag mår bättre igen. Yeah right, det kommer hända. Tur jag har Jennie.
Sedan finns alla dom runt om i landet, men dom träffar jag inte. Där var vi också lika. Känner folk över hela världen, men inga direkt i ens närhet.
Gud vad jag saknar våra nätter. Vad jag saknar att ha dig där, på datorn och ibland här. Så snabbt det blev en vana för oss.

Jag har läst igenom alla papper nu, och Daniel vad hände den 5 juli? Är det som jag tror att det är, kan jag knappt tro på det, men logiken i mig säger att det är så. Saker är oftast inte så krångliga som man vill tro att dom är eller som man gör dom.
Varför sade du inte bara något? Varför var din stolthet så fruktansvärt stor?
Det var din stolthet som förstörde allt, inkl ditt liv.
Jävla stolthet!

Jag vill så gärna dö Daniel. Ja, jag vill dö.
Men jag kan inte dö. Jag har saker att göra, saker att fixa, saker att få ordning på.
Under tiden får jag väl försöka hitta en mening med allt, men jag skulle så gärna vilja byta med dig.
Nej jag kommer inte än på några år än, men jag vill för jag är så fruktansvärt trött på att vara Walentine. Jag är så fruktansvärt trött på att vara jag, leva som jag, ha det liv jag har.
Det var jag innan du kom in i mitt liv, det vet du, och den tröttheten har ju inte direkt blivit mindre.

Men, min lott i livet är väl att må som jag mår. Tre personer i mitt liv har jag älskat, två av dom dog. Aldrig att jag tänker utsätta mig för risken att må så här igen.
Lördag för Walle, fest? Knappast

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *