Se på kortet på dig där Daniel. Du är så fantastisk fin på det kortet. Det är ett av mina favoritkort på dig, och jag är så stolt över att jag tagit det på dig. Det finns många anledningar till att jag tycker om det kortet.
Mest är det för att du ser så lugn ut och man ser hur bra du mådde där.
11 augusti togs kortet, en för dig och mig mycket speciell dag.
Mycket hände den dagen. Kommer du ihåg? Vi träffade Jennie och Kevin och vandrade i Trädgårdsföreningen ihop. Jennie ville gå ut på kvällen där men du ville vara hemma, med mig. Sedan friade du, sedan friade jag. Efter det skickade vi ut SMS och vi ringde några. Sedan skrev vi papper ihop, och efter det satte vi oss i soffan med vårt vin. Först mitt emot varandra och sedan du i min famn. Jag kommer ihåg varje samtal den natten, allt som hände och allt som skedde. Den 11 augusti är på så många sätt en magisk dag i min relation med dig.
Men tillbaka till kortet. Jag älskar det där kortet därför att du är så lugn där. Det är inget spex, inga miner, eller hysteri. Det är bara du, sittande på en sten med folk omkring dig som älskade dig villkorslöst och du mådde så bra och jag var så glad över hur bra du mådde. Jag var så glad hela helgen för helgen var så jävla underbart bra!
Den senaste tiden Daniel har jag haft anledning att tänka mycket på vår relation. Var stod vi hos varandra? Vad tyckte vi om varandra och vad kände vi för varandra?
Idag kallade jag dig för första gången för pojkvän öppet på FB. Kanske ingen direkt stor grej, men jag insåg att jag aldrig skrivit det innan. Jag insåg att jag skrivit allt annat utom det. En del tycker säkert det är löjligt, men de vet inte vad som skedde den 12 september.
Men det tog tid ska du veta efter att du gick bort innan jag vågade öppna ögonen och se saker för va de var. Jag analyserade allt så jävla mycket så jag glömde av att se saker som de var och hur du själv agerat och hur jag agerat.
När jag lagt upp mitt lilla inlägg på FB tog det ett tag sedan skrev Chamilla följande:
Chamilla Helander: Älskade du! Den Daniel som jag fick äran att träffa skulle vara så otroligt stolt över dig Walle! Som du slåss för hans del och att hans död inte varit förgäves. Att en persons känslor gentemot någon annan kan vara så starka! Har jag aldrig stött på förut. Den långa berg – och dalbanan som du färdas på i denna kamp gör dig till en stor människa i mina ögon, du är större än du tror! Detta ser jag och detta såg Daniel också. Hos dig finns tryggheten, styrkan och kärleken. Den kände Daniel ända fram till sin tragiska bortgång och jag är övertygad om att Daniel somnade in med den stora kärleken till dig i sitt hjärta. Du lever i honom, som han i dig, tills ni möts igen!
Jag blev så otroligt rörd av hennes ord, och de stärkte mig så enormt. För ibland känner jag mig ensam i min kamp mot sjukhus, med anmälningar och allt. Ibland känner jag bara för att skita i allt och bara sörja. För varför ska jag gå igenom det här när ingen annan behöver göra det? Kanske ska jag bara ta hand om min sorg och bara tänka ”Daniel är död och det är förjävligt”. Varför är det ingen annan som bryr sig? Kanske ältar jag bara och borde släppa allt och låta tiden ha sin gång.
Nej, jag kan inte tänka så för det var inte så vi var. Allt det som sker nu, ja det var sånt som vi pratade om när du levde. Vi skulle anmäla dom sade du. Vi skulle skriva om dig och vi skulle försöka göra någonting bra av allt som skett. Det är det jag försöker göra nu.
Han som sitter på stenen där på kortet, han som jag älskade. Ja han ville inte sluta sitt liv som det slutade. Han hade drömmar och förhoppningar om en bättre framtid men det togs ifrån honom. Självklart måste jag protestera då!
Fast ibland Daniel vill jag bara gråta. Jag vill gråta över att du inte finns kvar. Jag vill gråta över min saknad, för Gud hjälpe mig vad jag saknar dig. Jag saknar dig så det gör ont i bröstet på mig. Jag saknar dig just nu, för just nu vill jag ringa dig. Jag vill ringa och säga godnatt, men det kan jag inte för du togs ifrån mig. Dom tog dig ifrån mig Daniel, och på det sättet det skedde kommer jag aldrig acceptera att det får gå till.
För det är jag som måste leva med vetskapen om att jag sade, ”Lämnar du mig så kommer du att dö, det går åt helvete om du åker tillbaka till Umeå”, och 7 dagar senare var du död. Varje dag tänker jag på det, varje dag ekar den meningen i min skalle. Varje dag tänker jag på att jag fick rätt i något som jag verkligen inte ville ha rätt i.
Varje dag tänker jag på att deras behandling och slapphet gjorde att du blev ”sjuk” här nere igen och drog. Jag har läst dina journaler och en encellig varelse kan se vad som föregicks Att dom inte gjorde det är under all kritik. Dom tog dig ifrån mig, och från alla som älskade dig. Din sista vecka är bland det värsta jag läst om, det gör så fruktansvärt ont att läsa om den, och ilskan jag känner att ingen tog dig på allvar gör mig rasande, men mest ledsen för det ledde till att jag aldrig mer kommer få säga de orden som jag så starkt känner och orden jag aldrig vill sluta säga:
Jag älskar dig Daniel.
