Varför tar dom dig inte på allvar?

Daniel, jag ska skriva lite om en sak som jag undrat över en ganska lång tid. Detta är inte direkt någon glad läsning, och en del som läser det kommer säkert bli förbaUnnade, men stå för mina åsikter vet du ju att jag gör. Delar av detta har jag funderat på ungefär sedan i början på Juli faktiskt, eller i alla fall från den 6 juli…

När du blev dålig i juli började jag snabbt tänka på det faktum att ingen riktigt tog dig på allvar. Sjukhuset gjorde lite som dom ville, och det fick ju förödande konsekvenser. Det var en jävla lekstuga det där sjukhuset, och som du vet har jag ju i ganska skarpa ordalag förklarat det för dom också. Det samma gällde många i din närhet, jag menar dina så kallade vänner.
Alltså du hade ju vänner, riktiga och bra vänner som fanns där för dig och som kunde gett sin njure till dig. Dessa vänner är de jag pratar med idag. Det är dom som sörjer den Daniel de upplevt så mycket med. Det är dom som sörjer den riktiga Daniel. Vilka dom är skriver jag inte här, men dom vet.
Sedan finns den andra gruppen….

Om du levt idag Daniel vet jag att jag hade ställt frågan ”Va fan hade du för smak egentligen” för Gud hjälpe mig vilka nötter du dragit på dig genom årens lopp. En del av dessa nötter firar jättelika triumfer nu.
Jag undrar hur mycket och hur många omskrivningar ditt liv fått sedan du lämnade oss. Plötsligt blev du killen man älskar fast man dissade dig för ett eller flera år sedan. Man lägger ut hur enormt mycket ni älskade varandra och allt är så romantiskt så allt påminner mest om en Enyavideo.
Pratar man däremot med dom säger dom ”Jo fast de e klart, vi hade ju inte så mycket kontakt så där egentligen”
Ställer man då några fler frågor visar det sig att kärleken er emellan gick ut på att ni inte pratade alls på flera månader men på grund av lite halvflyktig kontakt i slutet så var ni pojkvänner.

Ja just det ja! Daniel visste du om att du hade ungefär runt 4 pojkvänner när du gick bort? Ja plus att du skulle gifta dig med en femte. Fan va trångt det skulle blivit i den bröllopssängen. Hade du tänkt att alla skulle åka med till London eller skulle dom fått vänta hemma? Nej just det ja, för det var ju inte dina pojkvänner. För idag vet du ju antagligen vad jag gjorde natten mellan den 31 augusti och 1 september efter hur du mådde då, så du vet ju som sagt att jag vet på samma sätt som du vet. Det blir ännu roligare när jag tänker på att du och jag den 2 september skrattade när du visade upp en hel del SMS och bilder på pojkvänsmaterialet….

För andra kanske detta låter som att det var du som spelade ett spel med alla, men i det här fallet är det ju inte så. Alla som kände dig vet att det gick snabbt med dig och känslor, och det gick kanske ibland lite väl snabbt, men det var du ju själv så plågsamt medveten om men i detta fall är det något helt sjukt som uppstått. För det är dom som skrivit om verkligheten, gjort den till något den inte är och det som gör mig så jävla förbannad är att det är dig de kränker. Inte ens när du är död får du vara den Daniel du så gärna ville vara. Istället byggs en taskig fasad upp om vem du var, hur du var och vem du älskade.

Vet du Daniel att jag fått höra meningen ”Jaha, skulle Daniel gifta sig med dig, ja men de spelar ingen roll för jag vet ju att det var mig han älskade” eller ”favoriten” är ändå killen som 2 dagar efter att du avlidit skriver till en av dina absolut närmaste vänner och förklarar för henne att du tyckte att han hade en stor penis. Det är respektfullt det!

Kan du fatta att folk är så fruktansvärt korkade så de ens kan med att säga något sådant?! Jag klarar av att höra det, för som sagt, efter den 31 aug/1 sep vet jag ju, men just att de kränker dig så förbannat, och sedan snyftande konstaterar att de älskar dig och att de minsann vet att du älskar dom gör mig rosenrasande. För allt har blivit som en jävla tävling.
En av dina närmaste vänner det senaste året sade en sak för ett tag sedan som fick mig att själv reagera. Hon sade ”De tar din Danne ifrån dig”, och det stämmer.
Herregud vi skulle gifta oss! Vi hade en präst bokad! Vi hade lokal bokad! Vi hade ringarna här hemma! Vi hade för fan ett rum i London där det den 13 september stod ”Congratulations Mr and Mr Johansson-Andersson”, men det kanske inte stämmer för det verkar folk bara skratta åt. Du dog den dagen vi skulle sagt Ja till varandra. Jag har själv svårt att inse det där så jag skriver det igen, ”DU DOG DEN DAGEN VI SKULLE SAGT JA TILL VARANDRA
 

Du och jag hade inget liv ihop för ett år sedan. Du och jag hade inget liv ihop i januari eller mars. Men dina sista månader i livet, då hade vi ett liv ihop och vi planerade ett som skulle sträcka sig framåt. Det var vår tid och det tiden betydde mycket för oss båda. Att jag vet det, beror på det jag läst och hört från det personer sagt. Det var vår tid, vår relation, och då vill inte jag läsa skit som ”Kom tillbaka så blir vi ihop igen schyssta dårå”. Lika lite som jag har rätt att ta dina relationer med tidigare människor ifrån dig och dom, lika lite har dom rätt att gå in och nervärdera våran nu. Lika mycket rätt som dom har att hylla det ni hade, lika lite har dom rätt att förstöra det du hade sen.

Inte sjutton går jag in och kränker deras sorg. Fast kanske skulle jag göra det? Kanske skulle jag nästa gång någon av dom skriver något själv gå in och skriva ”jojo, ni va ihop då men jävlar va mycket bättre han fick det med mig än med ert skitförhållande” för det är exakt så de beter sig.
Ja, dom tar dig ifrån mig med sitt skitsnack om ”Kom tillbaka så vi kan bli ihop igen”. Hur fan kan man ens skriva så? För det dom säger är ju ”Daniel är du så jävla dum så du väljer det när du kan få mig istället. Check this in! Fatta vilket kap!”

Tänk om samma intresse funnits för dig när det gällde dina demoner. Tänk om samma intresse funnits av att stötta dig när du var på psyket. För dörrarna gick inte varma där va? Det är intressant att du träffade din syster där som bor 90 mil bort än dom som bodde i kvarteret bredvid eller att din vän från Skellefteå kunde ta sig dit men ingen från samma stad.  En person i Umeå vet jag att du besökte och där du var välkommen och ett besök från Umeå fick du ju till avdelningen, och den personen fick ju också sin belöning…
Vidrigt!

Nej det var inte direkt fullt av intresse i somras när du mådde dåligt. En av alla dessa pojkvänner och människor som dykt upp nu sade till och med ”Jag visste ju inte att Daniel mådde så dåligt i sitt liv så jag är glad att jag fick träffa en annan Daniel då”
Fattar du? En annan Daniel?????

Alla får ha sin sorg, och alla får ha sin sorg på sitt sätt. Jag har verkligen ingen ensamrätt på att sörja dig. Hade jag tyckt att jag hade det hade jag varit sjuk i huvudet. Att min sorg visar sig på ett sätt men att en annan persons sorg visar sig på ett annat är också naturligt, men vem fan sörjer dom? Dom har ju hittat på en Daniel som inte fanns, och som aldrig funnits. Du ville ju för sjutton ingenting annat än att förändra dig. Varför fattar inte folk varför du ville till Göteborg? Varför fattar inte folk varför du inte berättade för Gud och alla människor om mig? Nej, Daniel bröt sitt vanliga mönster så då har det inte hänt. Exakt så uppträder dessa personer nu. Du skrev inte efter 2 minuter om mig på Facebook så då kan det inte ha varit allvar. Daniel Johansson kunde inte förändra sig, för om han gjorde det var det inte han. Ungefär så blir ekvationen av det hela.

Gud, jag glömmer aldrig den 4 juli när jag stod inne på Ullevi innan Madonna skulle börja och ditt sms kom ”KOLLA TWITTER!!!” och där du där skrivit politiska inlägg. Fan vad stolt jag var över dig för du försökte och du ville så gärna visa det. Du frågade om du tyckte rätt och jag svarade att det visste bara du och mina åsikter var helt oviktiga i sammanhanget, men att du just hade åsikter var det viktiga. Eller när du skrev om bostadsbristen för unga. Eller när du var förbannad för att Umeå Kommun skulle ge mindre pengar till äldrevården. Tänk om andra sett det, och inte bara varit så jävla intresserade av vad du hade innanför boxershorten. Kanske låter hårt det sista men nog fan var det så i väldigt många fall.

Döden tar fram det bästa och det värsta hos folk säger dom, och gudarna ska veta att man fått se bägge delar efter din bortgång. Många säger till mig att jag inte ska bry mig, men jag bryr mig i alla fall. Varför ska jag inte bry mig, de kränker ju mig med för helvete!
Jag tänker aldrig någonsin tillåta att någon behandlar dig som en kåldocka där man dom kan klä in dig i den identitet som passar dom.  Lika lite som jag tänker tillåta att några idioter till sjukvårdspersonal såg till att du togs ifrån mig, dina vänner och familj och sedan försöker komma undan med det.

Ingen annan har ju reagerat på det heller. Ska vi nu bara skita i det då? Ska vi bara sätta oss ner och tänka ”Jaja, Daniel dog av en miss den 12 september men shit happens. Vad är det på TV?” I helvete heller att jag tänker acceptera det! Aldrig i helvete att jag tänker acceptera att en människa jag älskade togs ifrån mig på grund av personal som inte gjorde sitt jobb! NEVER!
Det är inget ältande från min sida, det är inte att jag inte vill acceptera att du är borta. Den enda anledningen till det är två…
Nummer 1: Du ska få din upprättelse!
Nummer 2: Det ska inte behöva drabba någon annan!

Och varför ska jag inte försvara den personen som faktiskt var MIN pojkvän? Den personen som JAG skulle gifta mig med och den personen som låg bredvid mig och sade ”Med dig nära behöver jag inga sömntabletter, jag älskar dig Walle”. Varför ska jag inte slåss för den människan som fram till sitt sista andetag uppenbart hade mig i tankarna med tanke på hur det såg ut i lägenheten när du lämnade oss?

Jag kommer slåss för dig Daniel tills den dagen jag dör. Min livsuppgift kommer bli att se till att du får den upprättelse, respekt och bekräftelse du i hela ditt liv ville ha och sökte. Den känslan och viljan hade jag för dig långt innan vi utvecklade den relation vi fick. Den känslan och viljan hade jag för dig redan efter två veckor. Vi hade ju en vänskap i grunden. En trygghetskänsla som grund som sedan utvecklades. När allt annat skedde så visste vi redan vart vi hade varandra.

Fast det är klart, jag kan ju ha fel. Anledningen till att jag stod som närmast anhörig på sjukhuset kan ju också bara berott på att du glömt adressen till de andra 4 pojkvännerna och de hundrafemtiotolv exen. Anledningen till att du sade till läkaren i början på augusti, när vi hade en 4 dagars kris, att du inte ville leve längre kan ju bara berott på att dom lade ner Desperate Housewifes.

Fast vet du Tussen, jag tror int de.

Älskar dig, men jag tror du vet de nu va 😛

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *