Hjälp mig

Så är det då en ny natt, och jag kan inte sova. Tänka sig!
Hur länge ska jag må så här Daniel? Ibland känns det som att detta är min fasta levnadskänsla numer, ok på dagen men åt helvete på natten.
Det är så mycket tankar som far omkring, och tankar som vill fram men jag orkar inte riktigt ta itu med dom just nu, även om jag vet att jag måste.
Jag har tänkt mycket på när du kom ner sista gången idag, och framför allt hur du var den där kvällen du kom. Jag tror det var där jag insåg hur saker och ting verkligen stod till med dig, och vad det skrämde mig.

Förstod du någonsin hur mycket jag älskade dig Daniel? Det frågar jag mig ibland. Jag kommer ihåg hur ofta du sade att du inte kunde begripa hur jag kunde bry mig om dig, och hur ofta jag fick förklara varför jag gjorde det och att jag gjorde det. Jag kommer ihåg hur ofta du mer eller mindre bad om ursäkt för att du var du, och hur du avskydde den du var och hur du var. Hur många gånger satt vi inte och först dissade oss själva inför varandra och sedan fick vi lyfta upp oss igen.

Daniel, jag vill inte leva utan dig. Varje natt den senaste tiden har samma känsla kommit över mig allt starkare: Jag vill inte leva utan dig. Jag känner dessutom att jag är på väg tillbaka till den där platsen där jag är fullständigt ensam med hur jag mår och där jag igen måste spela den starke, men jag är ju för fan inte stark. Jag är ju fullständigt slut psykiskt. Jag väntar bara på att hjärtat mitt ska sluta slå så jag slipper undan.

I våras ville jag dö. Jag ville inte leva längre. Jag ville inte vara sjuk, ha kvar mitt jobb och leva det liv jag levde. Allt det där ändrades när du kom in i det. Plötsligt fick jag en anledning att leva igen. Plötsligt fick jag en kraft och en vilja att orka stiga upp på morgonen, att engagera mig i någon och bry mig om någon. Det fanns någon som såg mig, som såg mig för den jag var och som ville se mig.  Det fanns någon som skickade små SMS på nätterna, som önskade en god morgon och som önskade en godnatt. Det fanns någon som var trasig som jag, och som jag förstod.
Senare fanns det någon jag älskade som jag kunde hålla om, som jag somnade med och vaknade med. Senare fanns det ju någon jag älskade med.

Nu är allt det borta och nu sitter jag här igen. Ensam, trött, sliten och så jävla slut.
Jag gråter mig till sömns, jag vaknar ibland av att jag gråter i sömnen. Jag vaknar på morgonen med ångest och gråter lite till, och sedan kommer spelet. Det spel jag är så fantastiskt bra på att spela. Det spel jag spelar på jobbet för ”Nu mår jag ju bättre”.

En del säger att man inte ska gå under på grund av en annan människa för det är sjukt, men om man gick under innan man träffade den personen då och när den personen sedan försvinner, vad gör man då?
Måste man älska livet? Måste man älska tanken på att nu leva ensam igen. Måste man se fram emot ett liv där du inte finns, när det enda jag vill är att ringa dig igen, se dig igen, känna dig igen, krama dig igen.

För jag vill ju ha dig här Daniel. Fan vi hade ju planerat vår framtid. Förstår du hur det känns att veta att man planerat att ingå äktenskap med någon som dör samma dag man tänkt gifta sig på. Det där kommer tillbaka till mig hela tiden, gång på gång på gång. Det slår mot mig och det gör så jävla helvetes förbannat ont. Ingen verkar riktigt fatta hur den känslan är. Ingen verkar förstå hur sista veckan och den 12 september känns för mig.
Förstår du hur scenen när du sitter framför mig och jag säger orden ”Om du åker nu så dör du” gång på gång går i repris i mitt huvud?
Förstår du hur jävla ont allt gör och jag vet inte hur länge till jag orkar bära den här smärtan Daniel. Jag vet inte hur länge till jag står ut, för just nu känner jag mest att jag snart joinar dig i himmeln.

Fan, jag kan knappt skriva för både ögon och näsa rinner nu.
Jag vill bara du ska veta att jag saknar dig så förbannat mycket Daniel, så enormt jävla mycket. Jag trodde inte att man kunde sakna någon så, och jag trodde inte att sorg kunde kännas så fruktansvärt. Jag hoppas tumörjäveln tar mig, jag orkar ändå inte mer.
Jag orkar inte mer!

Bookmark the permalink.

One Response to Hjälp mig

  1. sofia says:

    Snälla ge inte upp Walle, ge inte upp! En dag är det din tur att få vara lycklig. jag vill att du ska få uppleva den dagen, det är du verkligen värd. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *