Det går väl framåt Daniel….

Det händer så mycket nu Daniel, så enormt mycket så du anar inte.
Jag pratade idag med en person om din historia. Tillsammans läste vi dina egna ord om att du ville berätta, och det känns så bra att du sagt det där, skrivit det där och menat det där. Allt känns så mycket enklare då.
Hon jag talade med grät när jag berättade om den 12 september. När jag plockade upp ”Walledockan” ur väskan kunde inte jag hålla tillbaka tårarna jag heller. Alla grips så av ditt öde, och för det som hände. Ilskan jag kände och så starkt känner än finns kvar. För jag vill du ska få din upprättelse och vet du vad jag kan lova dig här och nu? Du kommer få den Daniel.
Det ska inte vara någon hämd, med sådant kommer man ingenstans. Nej, det ska vara med kärlek vi berättar och med respekt. Den respekten du själv sökte så efter i ditt liv.

Vi talade mycket om livet du och jag, och vi talade mycket om döden. Då visste vi inte att döden skulle vara så nära oss, men samtidigt kommer du aldrig att dö. För ditt öde är inte det som hände, inte då och inte nu. Du var så besviken på så mycket och det var därför du ville göra världen bättre.
Det kommer du att göra Daniel. Ja du k o m m e r göra det, det svär jag på. Det blir mitt löfte igen till dig. Jag skrev det redan några dagar efter den där dagen i september och jag säger det igen.

Du vet att jag saknar dig, men för mig räcker inte det inte att bara sakna. Jag kan inte bara tänka på att du kommer vara borta för alltid utan att göra något av det vi pratade om i somras. Du ska få världen att bli lite bättre, lite ljusare och lite tryggare. Vi kommer inte kunna rädda hela världen, men vi kan i alla fall göra lite skillnad.
Därför känner jag mig nästan glad just nu. Jag känner mig glad för att den historia vi hade, den historia du hade och den historia du ville berätta, den är värd att berätta och den är värd att läsas.
Mest av allt skulle jag vilja ringa dig och skrika ”DANIEL GISSA VAD?!”, men det kan jag inte. Eller nej, mest av allt skulle jag vilja att du var här. Att du satt i knät på mig i soffan och jag berättade det då. Då hade du snurrat runt, lagt dig över mig och bara lett så där som bara du kunde göra. Sedan hade vi gått ut i köket, satt oss vid köksbordet med en kopp kaffe och pratat. Vid vårt köksbord, vid din stol, den som så snabbt blev din stol.

När jag stod vid din grav Daniel den 5 oktober i år, strax efter att du sänkts ner i marken svor jag för mig själv att jag skulle göra det jag gör nu. Jag tror aldrig jag varit så produktiv som jag varit de senaste veckorna. Jag har aldrig skrivit så mycket, och jag har aldrig tänkt så mycket. Det har varit en del i min sorg, men också en del i den kärlek jag kände för dig. Den kärleken är det som styr mig än, det är den som svurit på att jag ska berätta.

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket Daniel. Vet du, jag har fortfarande inte klarat av att ta ner din handduk i badrummet. Dina hyllor i garderoben ser ut som de gjort nu i flera månader. Allt är som det var, skillnaden är bara att du inte kommer hit mer och det gör så jävla ont. Jag vet att jag snart måste plocka ner den där handduken. Du kan ju inte ha en handduk med damm i! Fast det smärtar för jag kommer ju inte hänga upp en ny.
Kommer du ihåg när du skulle lägga in ”lite grejer” i badrumsskåpet? Gud, jag fick inte ens plats med rakhyveln sen 😀
Vi hade inte samma definition av ”lite grejer” du och jag 🙂

Jag trodde inte det var möjligt att gråta så mycket som jag gjort den senaste tiden, men det går uppenbart. Ibland känns det som att jag plågar mig själv när jag skriver om oss, för ibland ser jag knappt skärmen för alla tårar, men jag fortsätter och när jag skrivit klart för dagen känns det bättre.
Jag brukar avsluta med att läsa stycket jag nyss skrivit högt för mig själv för att få se om känslan kommer in. Det är ganska nyttig terapi det där och det gör också att bitarna och känslorna faller på plats.

Nu drar jag till Umeå igen. Hade önskat att jag kunde fått åka förbi din grav, men jag hinner inte det. Jag måste ner igen till andra saker som väntar mig i Göteborg. Saker där jag så önskar du kunde fått vara med och stötta mig i. Jag har bestämt mig att jag ska gå förbi ditt hus i alla fall och jag vet att jag kommer gråta men jag måste göra det i alla fall, och jag åker snart upp igen, och då besöker jag graven din. Jag vet ju i vilket fall att du kommer vara med i morgon, det är ju för dig jag åker upp.

Mitt liv är fortfarande tomt Daniel, så fruktansvärt tomt, men jag lever för dig fortfarande.  Jag har stöttning av några, och så har jag ju Jennie och Kevin här. Dom ser till att jag inte blir heltokig.
Jag ville ge upp, men det tänker jag inte göra. För du är värd att leva för. Du är värd att slåss för och du är värd allt.
Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *