Tårar

Dagbok 2 december 2012

 

Så är det söndag igen och ännu en gång sitter man här. Trött, sliten, ensam och depp

Det har varit en jobbig helg. 1 december är alltid jobbig. Igår var det Marias dödsdag, och den känns alltid.
Skulle gått ut, men sket i det. Orkar inte spela glad när jag inte är glad, och inte med dom. Inte för att jag har behov av att gråta hela tiden, men orkar heller inte skratta jämt. Åkte i alla fall ner till Domkyrkan och var med på mässan. Det var ju World AIDS Day. Emma var med och tack gode Gud för det. Hade nog inte klarat av det annars.
Redan när jag satt mig ner och läste programmet och såg att psalmen ”Du vet väl om att du är värdefull” skulle sjungas insåg jag att detta skulle bli jobbigt, och det blev det. Den psalmen är Daniels psalm numer.
När jag satt där insåg jag att jag nu har två att sörja. Två som jag skulle ingått äktenskap med, men som båda försvann ifrån mig så snart innan. Den känslan blev nästan outhärdlig. Hela jag fylldes av den där vetskapen om att jag kommer få fortsätta vara ensam, och dö ensam.

Efter det åkte jag hem, satte mig i soffan och grät. Lyfte telefonen några gånger men insåg det bittra faktum att jag inte hade någon i stan att ringa. Jag har inga vänner, så är det. Ingen orkar lyssna på en deppande Walle i Gbg en lördagskväll mer. Som tur var ringde ”Sol”, så vi fick prata lite. Kändes skönt att bara få prata. Inte bara om deppiga saker utan om allt möjligt.

Sorgen slår mot mig ibland, stenhårt. Då kommer ensamhetskänslan in och tankarna på vad livet egentligen har kvar dyker upp. För vad har jag egentligen nu efter Daniel?
Nu är jag tillbaka där jag var i våras, ensam med ett jobb jag hatar och ingenting som faktiskt får mig att vilja gå upp på morgonen. Han fick mig att vilja det, han gav mig faktiskt kraft. Alla tror att jag bara hjälpte honom, men vi hjälpte varandra. Han fick mig att känna mig behövd, och jag behövde honom. Jag behövde hans spontanitet och hans sätt.
Jag saknar honom något så fruktansvärt just nu. Jag har ju ingen att säga godnatt till. Ingen att säga godmorgon till och ingen att skriva ”Jag hatar mitt jobb” till och få svaret ”Nej de gör du int”.
Än idag gör det ont att sitta vid mitt eget köksbord. Jag hade knappt inte använt det förrän jag lärde känna Daniel. Jag satt aldrig i köket, men vi satt där jämt. På var sin sida om bordet och där analyserade vi världen, människorna och allt runt omkring. Nu sitter ingen där längre.
Hela jävla Göteborg har blivit som en påminnelse om honom. Det är egentligen sjukt med tanke på den tid vi kände varandra men som ”Sol” sade igår, ”Eran tid ihop är som flera år för andra”, och visst var det så och visst är det så.

Ibland känns det som att jag aldrig kommer vidare, och i nästa stund känns det bättre men saknaden är där hela tiden.
Jag önskar ibland att jag kunde sätta ord på vad Daniel betydde men det kan jag inte. Mitt hjärta vet och det får väl kanske räcka just nu. För orden finns inte riktigt.
Jag vet bara att det jag och han hade var något speciellt, och det speciella kommer jag aldrig få med någon annan. Det handlar inte om pojkvän, vän, kompis eller något sånt. Det handlar om något mer. Som om två personer möts och går samman. Vi blev så snabbt så viktiga för varandra, och så var det ju fram till och med den 12 september.
Oavsett hur sista veckan var så var det så. Vi var med varandra i tankarna till slutet, och alla de som vet vad som hände den 12 september vet det också. Den bekräftelse som vi alla så gärna vill ha att vi är älskade, ja den visade Daniels så enormt den natten.

Men livet ska väl gå vidare, men hur? Snart börjar helvetet med läkarna igen, och vad har jag nu för anledning till det där. Varför ska jag leva för? Jag har absolut ingenting att leva för. Jag gror igen i min lägenhet, ruttnar på mitt jobb och dör sakta på min fritid. Allt det jag drömde om, allt det jag ville vara, allt det jag hoppades på, ingenting blev som det blev.
Gång på gång har mattan under mig ryckts undan och ingenting finns kvar längre. Jag är en människa som fullständigt saknar framtidshopp och tro, så är det bara.

Ibland känns det som att jag snart möter Daniel igen. Då kan vi sitta på var sitt moln i himmelen. Då kan vi prata om allt det vi brukade tala om. Den idén känns ibland inte alls så dålig, men jag ska väl kämpa för det säger ju folk till mig att jag ska. ”Du har så mycket att leva för Walle” får jag höra. ”Sök nytt jobb” säger folk till mig, men hur fan ska jag orka det när jag inte ens orkar dammsuga lägenheten. Hur fan ska jag orka ta itu med mig själv när allt står stilla och jag inte kommer för mig att göra ett skit?
Önskar jag kunde se det som andra säger att de ser i mig, vad det nu kan vara.

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *