2 månader

För exakt 2 månader på slaget var du inne på min sida Daniel. Vad som sedan hände vet ingen, ingen förutom du.
2 månader, det är en kort tid och det är samtidigt en evighet.
För det är så det känns. Det känns som igår när jag fick SMS’et som frågade om jag visste var du var, och där jag sen ringde Jennie, och det känns samtidigt som man burit på en sorg i evigheter.

Jag trodde inte man kunde känna en sådan saknad som jag gör nu, och jag trodde inte man kunde gråta så mycket som jag gjort. Mitt liv är i spillror på flera sätt än ett. Jag sover inget, kan knappast arbeta och livet går i extrema backar upp och ner. Ändå vill jag kämpa. Jag vill kämpa för mig, för dig och för oss.
Det tog lång tid innan jag vågade se till vad vi hade, och det tog lång tid innan jag vågade inse det. Min egen självkänsla tryckte ner mig, och lät andra mindre kloka få det utrymme som vi skulle haft istället.

Vi var och är så lika Daniel. Våran syn på oss själva t.ex. Även om den visade sig på olika sätt så är vi så lika. Medan jag förkastar hur jag ser ut, var det de enda du tyckte att du hade. Medan jag såg mig som en ganska klok person, såg du dig som allt annat. Vi var båda lika skadliga mot oss själva i våra liv på så många sätt. Kanske var det därför vi så snabbt föll för varandra. Kanske var det också därför vi ibland förvirrade oss själva.

2 månader har gått, och många gånger har jag funderat på om det var värt det. Svaret jag kommit fram till är ja. Allt var värt det. Svaret fick jag när jag vågade lyssna på mig själv. När jag vågade inse att jag faktiskt var din kärlek och att du var min, ja då blev allt som skedde värt det. Då blev orden vi sagt så viktiga. Då blev allt så viktigt, och idag känns det skönt. Jag har slutat ta åt mig av vad andra säger och skriver, för jag vet ju hur det var. Andra i vår närhet vet ju också hur det var, och det får mig att känna mig trygg. Jag är så glad Daniel att jag fått träffa dina vänner. Det har varit en sådan enorm hjälp för mig. Dessutom är dom underbara!
Det får mig också att känna att sorgen nu kan bli en riktig sorg, utan tusen frågetecken och tusen tankar. Jag saknar dig kort och gott. Det känns ”skönt” i all smärta. För det blir en äkta sorg, och en äkta saknad. Utan förvirring och utan frågetecken.
Inget var lätt med dig Daniel, men det visste jag ju om och jag föreställde mig heller aldrig något annat, men jag är så glad att du kom in i mitt liv. För du fick mig att leva, mer än jag gjort på så länge. Mer än jag kanske gjort någon gång i mitt liv. Det är din förtjänst, din och ingen annans.

2 månader utan dig, det är en lång tid. Jag saknar dig varje kväll. Jag saknar dina telefonsamtal, dina SMS och dina små meddelanden. Jag saknar att säga godnatt till dig, och jag saknar dig här. Jag gråter, och jag gråter lite till.  Sedan gråter jag ännu mer, men sedan emellan det minns jag dig med glädje. Jag minns det roliga och jag kan skratta åt det. Jag tänker på sånt vi gjorde, sånt vi sade och sånt vi skrev. Emellanåt i sorgen kommer det in just glädje, för det är ju ändå det fina och det ljusa som vi ska minnas.

2 månader har det gått som sagt, och jag kommer sörja dig länge. Mitt liv kommer aldrig bli det samma igen. Du förändrade mig i grunden Daniel, och det är jag tacksam för. Det är en smärtsam resa jag inlett nu, men jag tänker inte ge upp. Jag ska försöka med all kraft att komma ur det här.
Ensamheten är däremot värst. Jag vill så gärna krama dig igen. Jag vill så gärna känna känslan av när vi låg där och du såg på mig och sade att ”med dig behöver jag inte tabletter”. Jag vill så gärna känna mig så älskad igen.
Du var den första på så lång tid Daniel som jag gav mitt hjärta till. Du fick hela, och även en bit av min själ. För jag älskade dig så enormt, och den kärleken kom snabbt till mig, och lämna mig kommer den aldrig att göra.

2 månader av sorg har gått, och flera kommer gå. Mer tårar kommer fällas och mer nätter i förtvivlan kommer behövas gås igenom. Mer gånger kommer jag be om att tiden ska gå tillbaka och att allt ska ändras.
Fler gånger kommer jag fundera på vad som hände här den 4 september, och fler gånger kommer jag undra över allt som skedde sista veckan, men jag ska ta mig igenom det Daniel. För jag vill du ska vara stolt över mig, på samma sätt som det ju var så viktigt att jag var stolt över dig. Det var jag ofta, och det sade jag till dig.

Älskar dig Daniel och saknar dig så enormt och önskar jag fick dig tillbaka. Det får jag inte, men minnas dig kommer jag göra för evigt. Du var min tuss, och du kommer för alltid vara min tuss.
Älskar dig för alltid, in i evigheten

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *