Jag orkar inte mer Daniel

Sitter och tittar på ett kort på dig. Ett av de där korten som ingen kommer få se. Inte för att det är något speciellt med kortet i sig, men det är ett sådant kort som är du och jag. Det som var Walle och Daniel. Det som en del inte kommer förstå. Dina riktiga vänner har förstått det men de som efter du försvann hittat på en Daniel som aldrig funnits kommer aldrig begripa det.

Jag mår skit Daniel. Jag mår så jävla helvetes fucking pissdåligt just nu. Varje dag är som en baseballmatch där jag är bollen. Jag kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Jag tänker ena stunden, ”Nu mår jag lite bättre”, och sedan är jag tillbaka i gråt igen.
Just nu sitter jag i datarummet med dörren stängd. Henke och Mike ser på film men jag orkar inte va med. Jag försökte faktiskt vara social idag, och det fungerade i 2 timmar. Sen orkade jag inte mer.

Jag är så jävla ensam, så fruktansvärt ensam. Mina vänner har redan hunnit tröttna på mig. Förutom Chamilla, Susanna och Helena pratar jag knappt med någon från livet före du gick bort. Jag har slutat ringa också för den delen. Man fattar piken när ingen svarar. Särskilt när man vet att de inte kan gå på toa utan att ta med telefonerna. Jag har insett att jag bränt mina broar i Göteborg, och det hade jag ju gjort redan innan egentligen. Jag ville ju härifrån när vi träffades redan.
Det roliga i det hela är att sedan du försvann ringer jag mindre till alla, men det är väl så att de tröttnade och jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte känna att jag måste försvara min sorg.
En del säger till mig att, ”Nu har det ju gått en månad”, andra säger till mig, ”Det har bara gått en månad”. Jag vet fan inte vad jag ska tro längre

Jag saknar dig så förbannat. Förstår du hur nära inpå livet du kom mig? Förstår du hur det känns att veta att jag var din närmaste anhörig enligt pappren på sjukhuset? Va fan ska jag göra med den informationen nu? Ska jag vara stolt? Ska jag vara glad eller ska jag vara ledsen? Kan du inte bara ge mig ett tecken Daniel, för jag vet ingenting längre. Jag är så jävla trött och utsliten.
Om du sett mig nu, vilket jag tror du gör, så hade du sett mig sitta och storlipa när jag skriver detta. Ögonen rinner, näsan rinner och jag ser ut som ett ledset barn.
Jag är så trött på att vara ledsen, och jag är så trött på att vara så slut i kroppen. Jag vill bara sova. Jag vill sova bredvid dig. Förstår du vad sista helgen gjorde med mig? Förstår du hur det känns när alla bitar faller på plats, då åker du, och sedan försvinner du för alltid.

Jag ligger och kramar din Pippidocka på nätterna. Igår var jag till och med på bodyshop. Jag försökte hitta din lukt, den du älskade men hittade den inte. Jag försöker få något som påminner om dig, men vet samtidigt att jag bara förlänger lidandet.
Du sade till mig att leva Daniel. Du sade till mig att jag skulle leva för din skull. Jag ville inte men valde livet i alla fall och nu är du inte här.

Allt är bara kaos, allt är bara så jävla helvetes fucking skit.

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN

Visste du när du somnade in att jag älskade dig? Kände du det? Visste du hur mycket du betydde för mig?
Du skulle ju va här nu för fan! Du skulle ju vara i Göteborg! Vi skulle ju kanske sett på film idag? Eller gått ut? Eller myst, eller gjort vad du hade velat! Du ska vara här NU NU NU NU NU NU NU NU NU!

Jag känner mig så fruktansvärt liten just nu, rädd och liten.
Jag vet ingenting längre. Jag vet bara att jag inte vill vara ensam mer, och jag har aldrig någonsin i hela mitt liv känt mig så jävla ensam som nu. Mitt enda sällskap på nätterna är din pippidocka. Jag har sån ångest när jag vaknar efter någon timme så inte ens Zuzzi vill vara hos mig. Jag vaknar och gråter som ett barn. Sedan gråter jag för att jag bara vill sova mer.

Jag är så trött Daniel och jag saknar dig så mycket. Jag vill bara du ska stå i mitt kök och jag vill gå fram till dig, lägga armarna omkring dig bakifrån som jag brukade och sen luta huvudet mot ditt. Så som vi gjorde. Då när det bara fanns du och jag i hela världen.

Förlåt mig Daniel, förlåt mig för att jag inte är stark längre, men du tog med dig min kraft när du försvann.

”Utan dig är jag halv Walentine”, skrev du en gång.
Du hade min halva Daniel. Nu är jag halv.

 

 

 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.