Jag kommer aldrig glömma dig Daniel

Hej Daniel

Sitter på Petterssons i Göteborg, du vet det där fiket vi var på när du köpt dina skor. Det är ganska lite folk här nu vilket är skönt för jag mår inte så värst bra.

Vilken helg jag haft, så fylld med känslor och intryck. Du vet ju hur jag är och just nu flödar hjärnan över av alla tankar jag bär på och som behöver redas ut. Det brukar ju ta ett tag, men sedan brukar ju hjärnan min lugna ner sig tills nästa omgång tankar flyger över en.
Din familj var så underbar Daniel. Du skulle sett mig i fredags, jag satt bara och såg på dom och några från byn och jag njöt. Vilka underbara människor! Varför sade du aldrig det!? Varför berättade du inte att Storjenny har lika rå humor som jag!? Din pappa är ju dessutom hur mysig som helst! Det var mycket du inte berättade, och annat som du berättade.

Begravningen var väldigt jobbig och den var jobbig på många sätt. Först givetvis för att du faktiskt begravdes. Jag kom med Jenny och Jennie ganska tidigt till kyrkan och det gick bra i början. Jag stelnade till när jag såg din kista stå där men kunde behärska mig. När sedan Nadia kom bröt jag ihop totalt. Slängde mig om henne bara och fick världens kram.
Nadia ja! Vilken underbar tjej! Så rolig, så omtänksam och så klok.
Jag är faktiskt lite förbannad på dig för att du inte berättat mer om dina vänner, men det var ju sån du var. Det som bara är så sorgligt är att du inte verkade vilja förstå hur bra det kunde blivit om alla vi träffat varandra. Jag kommer så bra överens med dom, och dom verkar gilla mig med. De hade inte varit annat än glada för din skull, och det hade du gillat. Det vet jag.
Begravningen var också jobbig för när jag satt där i kyrkan så kände jag mig så ensam. Jag tittade på kortet på dig på kistan, ett kort vi tog här i Göteborg, och plötsligt kom det så mycket tvivel över mig. Hade allt mellan oss varit en lek bara? Hade allt varit på skoj?
Jag fick nästan panik där jag satt för aldrig tidigare hade jag känt hur viktigt det var att det som funnits mellan oss faktiskt var på riktigt. Efter det att du försvann är det många som gjort om dig till något du inte var. Så blir det ju alltid när någon går bort, men jag har försökt att inte göra det. Jag klarar inte av att bara höra hur glad du var jämt för om du varit så glad jämt hade du ju funnits kvar hos oss idag.  Nu kände jag plötsligt ett sånt tvivel i allt och det skar så i mig. Jag ville ju att den Daniel jag känt/kände var den jag lärt mig älska, på gott och ont. För så är ju vi människor. Ingen av oss är bara goda, vi har alla olika sidor. Det är ju det som gör oss till människor. Du vet ju om någon att jag kunde ifrågasätta dig, rejält ibland dessutom, men visst var det också det som gjorde vår relation så speciell, för jag fick ju göra det.
Jag vet ju att många undrat vem sjutton jag var och är, och plötsligt så störde det mig något enormt. Det var som att den Daniel jag känt inte fanns, eller hade funnits och det gjorde mig så förvirrad.
Den känslan satt kvar tills på lördag och sedan på söndagen då jag träffade din läkare men där om jag aldrig fått någon bekräftelse innan så fick jag det då. Det enda jag kan säga där är tack Daniel för det. Det värmde mig något enormt ska du veta. Det och din familjs fullständigt öppna armar gjorde helgen så speciell för mig.

För det gör också att jag nu kan sörja dig utan tvivel och funderingar på vem vi var, vem du var och vad vi var. Jag vet det nu, och jag ser det nu. Därför skiter jag i vad andra säger och tycker och tror. Jag vet, du vet och vi visste. Det är det viktiga. Jag vet att du inför vissa inte direkt talade väl om mig, men jag vet varför och jag förstår dig faktiskt. För jag har fått så mycket bekräftelse på att det var äkta.

Fast sorgen efter dig blir inte lätt. För saken är den Daniel att jag hade ju räknat med att ha dig i mitt liv. Jag hade räknat att skriva historia med dig, oavsett hur den sett ut. Jag hade ju räknat med att du skulle bli göteborgare. Jag hade helt enkelt räknat med att du skulle bli en del av mig.
Jag har suttit och läst en del gamla loggar från oss sedan jag kom hem. Nu ska jag inte läsa dom igen för jag behöver inte göra det mer, men där fick jag mer svar på samma sätt som jag fick svar i helgen. Du och min relation var unik, väldigt unik. Jag vet Daniel att du för många inte erkände det. Jag har fått höra de mest bisarra saker men jag vet varför, och därför tar jag inte åt mig.
Nu kommer jag som sagt inte läsa loggarna mer, för det behövs inte ältas mer nu. Jag har de svar jag behöver, och jag behövde heller inte leta speciellt länge.
Sedan har jag minnena med dig, det vi gjorde och det som hände. Jag vet att det som skedde här var äkta, för det fanns aldrig någon press på att det skulle ske. Det fanns inga måsten eller krav. Jag vet att det vi hade var speciellt, och det visade du ju.

Denna blogg besökte du bland det sista du gjorde. Du lämnade mig inte, du fanns där. Vi fanns där. Om din envishet inte varit så stor så hade saker kanske varit annorlunda, men du var envis och stolt. Jag tror också att jag vet varför du åkte tillbaka till Umeå, och jag vet varför du sade en del saker som jag och andra då inte kunde förstå. All denna förståelse gör att det är enklare att älska dig, och det känns renare att älska dig. Det gör inte smärtan mindre, men den gör den lättare att bearbeta. Smärtan finns bland annat i att jag sade att om du åker så kommer det sluta på det sätt som det gjorde. Det kommer jag aldrig glömma, och det är en av de saker som gör allt så sorgligt och samtidigt overkligt.

Kortet som stod på din kista tog jag i augusti. Samma kväll som det kortet togs tog vår relation en annan vändning. Det var den kvällen du satte dig på knä på golvet framför mig i köket och samma natt förändrades fler saker.
Ja, allt faller på plats, men samtidigt lämnade du den viktigaste frågan kvar: Varför Daniel?
Varför gjorde du det du gjorde? Varför utsatte du din stackars kropp för det du gjorde? Dom svaren kommer vi aldrig få fullt ut helt besvarade, men kanske har vi delvis dom svaren också.

Nu börjar en ny tid, och detta blir svårast att skriva. Nu börjar en tid då man ska vänja sig vid att inte ha dig här. Jag har haft dig så i mina tankar dygnet runt sedan dagen du lämnade vårt jordeliv. Nu ska man vänja sig vid ett annat liv, och man ska vänja sig vid ensamheten igen. För du fick mig att känna allt annat än just ensamhet. Fortfarande kommer känslan av att allt är overkligt över mig, och den kommer också sitta kvar ett tag, men det får ta den tid det tar. Tillsammans med dina vänner och din familj kommer vi alla få försöka läka såren efter dig, och hitta ett liv där du inte finns kvar. Det kommer bli svårt, men det måste gå och det känns bra att veta att man kan göra det tillsammans.

Sedan är då frågan hur mitt liv kommer bli? Det vet jag inte, men jag lovar dig en sak Daniel. Jag ska försöka göra något bra av det. Jag ska försöka göra något av mina drömmar, och jag ska försöka göra något bra för världen.
Jag kommer aldrig glömma dig. Jag kommer aldrig glömma den där pirriga känslan jag kände för dig i början, och jag kommer aldrig glömma att den pirriga känslan gick över till glädje när du ringde. Jag tänker så ofta på hur glad jag blev av dig, och din röst.
Jag kommer aldrig glömma kvällen du sade ”Jag älskar dig Walentine” första gången och jag kommer aldrig någonsin glömma vår första kyss.
Jag kommer heller aldrig glömma dina demoner och jag kommer göra vad jag kan för att hjälpa att andra kommer få hjälp på bättre sätt. Jag kommer göra vad jag kan för att fler människor ska få känna trygghet istället för ensamhet, och jag kommer göra det på grund av min kärlek till dig. För jag älskade dig Daniel. Förstår du hur skönt det är att säga dom orden och veta att den kärleken var besvarad. Jag säger det igen: Jag älskar dig Daniel.

Farväl älskade underbara du. Farväl du underbara människa. Du som fick mig att köpa röda skor. Du som fick mig att älska och du som fick mig att känna kärlek. Vi hade en resa ihop inte likt några andra, men det var vår resa. Vår resa var bland berg och dalar, men också en resa på kärlekens väg. Det var en resa jag aldrig gjort med någon innan och jag önskar så att den fick bli längre. Nu blev det inte så och för det blöder mitt hjärta, men det brinner samtidigt för dig, och inom mig kommer jag alltid ha en plats för dig. Inom mig kommer alltid du finnas.

Jag älskar dig Daniel, och vi kommer ses igen bland stjärnorna.

/Walle

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *