Umeå/Skellefteå

Dagbok 4 oktober 2012

Sitter på ett hotellrum i Skellefteå. Det är underbart vackert här uppe. Jag har redan hunnit bli kär i Umeå. Vilken stad!

Resan startade idag halv tio på Landvetter. Direkt när jag kom dit kände jag sorgen komma över mig. Det var tre veckor innan som jag var där, och då var det för att åka till London ensam. Det var då ungefär 15 timmar efter att jag fått veta att Daniel var död.
Nu stod jag där igen, och denna gång för att åka till hans begravning,

Resan upp blev dramatisk då en passagerare på vägen mot Arlanda brakade ihop och verkade vara på väg att dö. Som tur var fanns läkare i planet så han överlevde i alla fall, och vi möttes av ambulanspersonal när vi landade.
Andra omgången, den från Arlanda mot Umeå var lugn men samtidigt jobbig för allt kändes så jävla fel. Jag ville hoppa av planet, och åka hem igen. Jag ville glömma att jag ens träffat Daniel och jag ville inte tänka på all sorg som jag skulle känna. Den där ensamheten kom över mig igen. Den som alltid kommer när jag drabbas av sån där ångest.

När sedan molnen skingrades och jag slogs av det helt underbara landskapet där nere kom tårarna. Det var som om hela Norrland hälsade välkommen och jag blev med ens förälskad. Skogar utan slut i alla höstens färger, med älven under oss som klöv allt i dess väg i två delar. Det var vidunderligt

Mitt besök började på Umeå Universitetssjukhus där jag skulle träffa en vän till Daniel. Det var ett besök jag sett fram emot och det kändes underbart skönt att äntligen få ses. Samtidigt fanns sorgen där, och den skulle följa mig hela dagen, att under andra omständigheter så skulle besöket vara ännu roligare.
Efter besöket på sjukhuset beslutade jag mig för att åka ner till huset Daniel bodde i, och där blev det jobbigt.
Det var som om alla känslor kom över mig på en och samma gång och alla minnen från våra nätter tillsammans slog emot mig med enorm styrka. Jag satte mig ner på trottoarkanten och grät en stund och kände bara sådan vrede och sorg samtidigt över det som hänt. Där var Lägenheten, den jävla lägenheten. Den lägenheten han hatade så att vara ensam i. Där avled han.
Allt kändes förjävligt men samtidigt nyttigt, för jag ville se och ville känna.

Jag tog mig sedan från hans bostad ner till stan och gick bara fel två gånger innan jag hittade till bussen. En kort resa blev det över älven för att sedan gå av i centrum. Där mötte jag upp Nadia och Helen och tillsammans gick vi till Costas.
Costas var Daniels favoritställe och därför kändes det rätt att sätta oss där. Jag träffade även Tommy och senare Sara, Joakim och Patricia, så det blev en hel drös med folk som kände Daniel som man hälsade på.
Tommy och Nadia var ju de jag kände lite sen innan och det var kul att kunna se dom man pratat med så mycket det senaste.

Det blev många samtal om allt och inget, och inte bara om Daniel. Det kändes otroligt skönt att kunna sitta och dela minnen och lyssna på minnen samtidigt som de många gånger slog mig hur annorlunda den Daniel jag kände var. Hur mycket han måste ha förändrats och hur mycket som måste ha hänt.

Sedan bar det av mot Skellefteå tillsammans med Nadia, och nu sitter jag på hotellrummet och kan som vanligt inte slappna av. Hjärnan svämmar över av intryck och tankar och det kommer ta tid innan jag hunnit smälta allt. Under bussresans gång dök en fråga upp många gånger, men den tänker jag inte ta nu. Den får jag spara till annat tillfälle.

Nu ska jag i alla fall lägga mig ner. Jag måste få lite sömn i mig. Daniels familj hämtar mig i morron strax efter 8 och jag kan inte se ut som en levande Zombie i morgon. För i morgon ska jag göra de otänkbara, jag ska säga farväl till Daniel.
Jag kommer inte klara det….

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *