Mardrömen är sann

Den 5 oktober begravs du.

Det är ingen mardröm, det är den jävliga pissiga helvetiska verkligheten. Jag måste säga farväl, men vet inte hur. För hur säger man farväl när man inte vill?

Känner ibland att jag kanske inte har där att göra. Kanske ska jag komma senare. Vi kände inte varandra på samma sätt som de andra som är där. Orkar inte längre förklara. Det var som det var.
Den du kände i mig, ja den kände ingen annan, och den jag kände, ja…ibland undrar jag vem det var.

Du lämnade så mycket frågor. Du vet att jag hatar att ha frågor. Jag blir galen när jag inte får svar.

Allt är bara skit, skit, skit.

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *