Nej Danne, detta funkar inte längre

Ok Danne, du får sluta nu. Kom tillbaka, du fattar ju själv att det här inte fungerar längre. Nu har du varit borta i 10 dagar och liksom ingenting fungerar.
Vad gjorde du med mig? Hur kan en person komma en så nära som du gjorde, och sen drar du bara! Med halva mig med dig!

Kommer du ihåg kortet här föressten? Du tog det när du åkte hem från frissan. Du var så glad över att ha fått klippt dig och skickade ett mms från bussen. Självklart med förklaring om att kortet inte blev bra, du hade int tid att ta flera etc etc, men så lät de ju alltid. Jag tycker du blev fin, fast de tyckte jag du va jämt.

Nej, kom hit nu och så struntar vi i att tänka på det som varit de senaste 10 dagarna. Låt dom vara en sån där mardröm man kan vakna av och som man inte riktigt vet om det är sant eller inte. Det här kan ju inte vara sant så då måste det ju vara en mardröm.

Jag klarar inte mer Daniel. Jag dog med dig känns det som. Du blev jag, och jag blev du, förstår du inte det. Är det någon egentligen som förstår hur nära vi kom varandra? Är det någon som förstår hur du slet sönder mitt hjärta när du försvann? Du var jag Daniel, fattar du det!
Jag kommer ihåg första gången vi pratade med varandra och hur det kändes redan då som att ingenting i mitt liv skulle bli som vanligt igen. Det stämde. Det var inte lätt alla gånger. Herregud vad jag oroat mig för dig! Herregud vad arg jag varit på dig och besviken, men släppa dig kunde jag inte. En del tyckte jag skulle göra det, men jag kunde inte. Du var ju Danne för fan ju! Min Daniel! Min Tuss! Det handlade inte om pojkvän eller inte. Det handlade inte om vänskap eller inte. Det handlade inte om polare eller inte. Det handlade om allt och inget, mest och minst, högt och lågt.

Ja, det är antagligen några som skulle tycka att vår relation var högst märklig men vet du vad Daniel. Fuck them! Jag skiter i vad de tycker och tänker. Jag älskade dig, och jag vet att du älskade mig. Hur kan jag veta det? Jo för det sade du till Gud och alla människor. Du sade det hela tiden, och du visade det. Du visade det mer än du egentligen själv ville erkänna det ju, och nu är du bara borta.
Nej nej nej, det kan inte vara så. För du sade till mig att leva Daniel. Du sade till mig att livet var värdefullt! Ja men lev då!

Jag är så trött på att gråta, och jag är så trött på att känna mig så jävla tom. Jag vill ju för fan bara ringa dig ju, jag vill ju höra din röst igen. Jag vill ju krama dig! Jag vill hålla om dig när vi ser på TV. Ja, jag står fan ut med dina snarkningar bara du kommer hit. Det gör ingenting om du slår till mig i sömnen igen. Det var ju faktiskt bara två gånger som jag vaknade av att en Danne slängde sig över mig i sömnen och man fick ett finger i ögat eller nåt. Det gör inget. Jag har två ögon. Det gör ingenting att jag inte fick plats med mina saker för att du skulle ha hela Bodyshops sortiment framme samtidigt. Jag kan köpa ett skåp till! Dessutom tror jag min astma mådde bra av din hårspray faktiskt, och det gjorde ingenting att du använde en halv burk om dagen. Fattar du inte att alla de där sakerna som var så mycket du, det är dom jag saknar så förbannat.

Jag är så jävla rädd Daniel för jag vet inte hur livet ska bli nu. Jag vet inte hur jag ska orka, och hur jag ska ta mig från A till B. Jag är totalt slut psykiskt. Jag är slut mentalt och jag vet fan ingenting längre. Hjärnan går på mig hela tiden, men det är ändå ingenting som fungerar. Jag kan bli sittastillande i en timme och bara tänka, men har ändå inte tänkt. Sorg kallar väl en del det, jag kallar det bara kaos. För det är ett kaos jag lever i just nu. Ett kaos som jag inte klarar av. Just nu skulle vi varit i Umeå. Din lägenhet skulle ha varit klar. I morgon skulle vi flugit ner till Göteborg. Det är hela tiden dagar och planeringar just nu som vi skulle gjort och vad som hände veckan innan är något jag får bära som fråga i resten av mitt liv. Varför tänkte du på mig det sista vi vet att du gjorde? Varför ringde du inte? Hade du dockan där hela tiden? Varför var du inne på walentine.com 20 gånger om dagen? När hade vi pratat igen för det skulle vi ju ha gjort! Allt det där snurrar hela tiden, och jag måste måste måste lära mig att inse att svaren aldrig kommer. Du vet att jag hatar att inte få svar på sånt jag undrar.

Jag älskade dig mer än livet Daniel, förstår du det. Dagen då du sade ”Men bekämpa cancern för min skull då”, det blev min vändning. Jag gjorde det för dig då, inte för mig. Nu är du borta och jag är ensam kvar. Du hatade ensamheten och det gör jag med, men tillsammans var vi ju inte ensamma.

Nu gråter jag igen Daniel. Jag vill ha en kram. Jag vill du ska sitta i mitt knä i köket som du gjorde när du var ledsen, men denna gång får du trösta mig. Denna gång behöver jag dig. För jag behövde dig Daniel, på samma sätt som du sade att du behövde mig. Vi behövde varandra.
Utan dig är jag ingenting sade du en gång till mig.
Desamma Daniel.
Jag är ingenting längre

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *