London dag 2

Idag slog det mig nog på riktigt. Daniel är död.
Jag har nog inte riktigt tagit in det innan, men idag slog det mig.
Jag tycker om det här hotellet men de verkar inte kunna klara av att ta bort Daniels namn från bokningen så när jag i morse skulle käka frukost så skedde det igen. Mr Johansson skulle äta frukost.
Då exploderade jag och skrek ”He is dead for Gods sake, I am NOT Mr Johansson”
Efter ungefär 5 minuter med I am sorry Sir, satte jag mig och skulle äta och då slog det mig, Daniel är död. Han är faktiskt död.

Dagen har varit ungefär som igår. Jag försöker blanda det jag älskar med London med gråt och tankar om allt. Jag vet inte hur många gånger gråtattackerna kommit idag. Ibland på hotellrummet, då har jag kunnat ringa någon, men ibland har jag varit ute och då gömt mig.
Jag råkade hamna i Portland och gick in i en kyrka där. Två minuter senare kom tårarna men en präst kom fram till mig och frågade hur jag mådde. När han lade sin hand på min axel bröt jag ihop totalt men fick samtidigt prata ut. Det kändes nästan skönt att få prata med en helt okänd och jag fick förklara hur jag mådde och kände. Han var faktiskt väldigt snäll och bjöd till och med på Te på sitt rum. Han pratade ingenting om Gud utan lyssnade och lyssnade.
En helt sjuk sak kanske att göra som jag gjorde men jag behövde det för jag känner mig så fruktansvärt ensam just nu. Jag är i en av världens största städer och känner ingen, eller jo en känner jag men den träffen ställde jag in. Orkade inte tänka tanken ens att sitta och vara glad och trevlig.

Jag tände ett ljus för Daniel inne på Westminister Abbey, och det kändes bra. Nu är han i alla fall här på ett sätt, och Daniel är och var värd många ljus.
Jag hann även med London Bridge och Tower of London, och även om det finns en lycka där inne i mig att vara i London igen kommer det ingen glädje.
Jag önskar så att jag bara kunde få tala om för honom hur mycket jag älskade honom även om jag tror att han visste det och hur mycket jag brydde mig om honom. Han sade själv sista gången han var här att han visste att jag aldrig skulle tillåta att något hände honom. Han visste att jag gjorde allt jag kunde för honom, men Daniel var inte bra på att ta emot hjälp. Han var inte bra på att vara älskad. Därför blir det också nästan cyniskt när jag läser vad andra skriver om honom nu och jag tänker ”Herregud, ni kände honom inte ett skit”.
Tänk bara om han kunde ha tagit åt sig av den kärlek som fanns runt om honom. Då hade hans ångest varit så mycket bättre, och kanske hade han då fått kraften att ta åt sig av den riktiga hjälp som fanns, eller borde funnits.

Kvällen ägnades åt musikalen Wicked. Det blev ganska trevligf tack vare ett äldre par som satt bredvid mig. De berömde mig ständigt för min engelska och så pratade vi om Sverige. Tanten hade lurat med gubben sin på musikal, och jag och hon gaddade ihop oss mot honom om att musikaler var bäst. Det var ganska skönt att få prata så där, om allt och inget liksom. Tanten var dessutom avis för att Bjorn and Benny var svenskar. Hon älskade Abba och favoritmusikalen var självklart Mamma Mia.
Jag hade planerat att gå omkring och göra London by night idag men hade ingen lust sen så jag åkte hem istället och pratade med Jennie, Daniels syster, i en timme.
Det var skönt, vi fick bägge gråta och de känns så bra att prata med någon som kände Daniel och som också vet så hur hans sista sommar varit. Jennie är en underbar tjej, så stark och så duktig, och jag lider så med henne just nu. Jag vill bara ge henne en kram och bara hålla om henne tills allt helvete försvunnit men det kan jag inte.
Men de känns skönt att jag känner henne, för med henne kan jag dela något jag inte kan dela med någon annan. Hon vet liksom jag hur Daniels sista tid var och allt som hänt, och jag tror det kanske kan hjälpa oss båda att vi kan prata om det. Jennies sorg är självklart inte samma som min, hon har ju förlorat sin lillebror, men vi förstår varandra väl.
Folk kanske tycker att det är konstigt att jag kan vara så här nere för någon som jag känt så kort tid, men då måste man förstå lite hur min relation med Daniel var och hur intensiv den var. Det vet Jennie om därför känns det så bra att prata med henne. Hon vet också om hur jobbigt det kunde vara ibland och hur svårt jag ibland kunde tycka att saker var, och hon förstod mig. Jag är glad att jag har henne att prata med och jag hoppas bara att jag kan vara något stöd för henne med.

Nu ska jag försöka sova, lär inte gå så bra men ska försöka i alla fall. Det är ju en dag i morgon också

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *