London dag 1

Det skulle bli en resedagbok hade jag tänkt. Redan från början hade jag planerat att skriva en massa om det jag gjort och med bilder till. Nu blev det annorlunda. Min resa till London blev istället en resa där jag utsliten och i chock lämnade Sverige med vetskskapen om att Daniel inte längre fanns. Det jag varit så enormt rädd för hade inträffat, och jag som redan i tisdags förra veckan vädjade att han skulle stanna i Göteborg för annars…Ja mina farhågor besannades.

Jag tvekade ännu mer om jag skulle resa men till slut bestämde jag mig för att göra det, och redan på flygplatsen började helvetet när jag fick förklara att Daniel inte behövde sin biljett. Resan över gick ok, och Heathrow gick ok, men när jag sedan kom till hotellrummet och där det, trots att jag ringde dom igår och bad få slippa se det, på TV’n står Welcome Mr Walentine Andersson and Mr Daniel Johansson, ja då brakade jag ihop totalt.
Jag tror det kom då, första känslan av att Daniel faktiskt är död. Lägg också till att jag då inte sovit sedan morgonen dagen innan, så gör inte det psyket bättre. Jag har fortfarande inte sovit något.
Jag ville direkt åka hem igen. Jag ville åka hem till Henke, och till någon att krama. Jag kände mig bara så ensam här i London.
Jag grät hysteriskt och samtidigt i all denna sorg finns den där fuktansvärda känslan av att jag kanske inte ens ska eller får sörja så här.
Jag och Daniel var inte vänner när han dog. Vi hade brutit kontakten och de sista jag hörde från Daniel var hårda ord, ja vi kastade hårda ord emellan varandra och det var så det slutade. Nu är han borta och jag kan aldrig få chansen att säga Älskar dig Tussen igen till honom.

Så det blev en dag i kaos igen.
Jag kände emellanåt ett sting av glädje när jag såg ut och insåg att shit jag är i London, men sedan kom tankarna på Daniel tillbaka. Jag bestämde mig i alla fall att göra något av dagen så jag gick till Regents park och in på London Zoo. Sedan gick jag igenom hela parken och det kändes underbart  bara. Ibland kom tårarna, och då satte jag mig bara på en bänk och lät de komma. Sedan gick jag vidare.
Kvällen tillbringades på Phantom of the opera och en tur runt Piccadilly Circus. Ibland känner jag lyckan att vara här komma men när Christine sedan sjunger ”Du var en gång, min vän och kompanjon. Du var allt som betydde något”, ja då brakar man ihop igen. Andra aktens sista del satt en tant i 70 års ålder och höll mig i handen. Hon såg att jag grät och tog min hand bara och efter pjäsen frågade hon ”Have u lost someone you loved dear”. ”You have no Idea”, blev mitt svar.

Fast nu är det natt, och jag har nu varit vaken i 39 timmar. Det är inget att rekommendera för någon med hjärtfel. Jag gråter och kastas mellan förtvivlan och ännu mera gråt och så sakta slår det mig att Daniel inte kommer tillbaka.

Det är så mycket frågetecken och så få svar, och det är ju så det är när något sånt här händer. Jag har min idé om vad som hände, men den tänker jag inte skriva här, och absolut inte före det att jag fått säga det till hans familj. De är i mina tankar just nu hela tiden.

Men nu ska jag försöka sova. Känner jag i morgon som jag känner nu bokar jag en biljett och så åker jag hem. För denna resa blev inte som jag trodde, men jag får se i morgon. Just nu är jag så trött både fysiskt och psykiskt så jag tänker klart.

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.